Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49
skedarna föredrog allmogen ännu under 1700-talet allmänt medeltids-
formen med runda blad och korta skaft, prydda med änglahuvuden, med
en kronliknande knopp, behängd med småringar, el. dyl. I regel tjänade
silverskedarna som »supskedar». Glaskärl voro länge hos allmogen en
stor sällsynthet. Under 1700-talet blevo brännvinsflaskor av en egendom-
lig form, hopknipta på mitten och därför benämnda jungfruflaskor, rätt
vanliga. Flertalet torde tillhöra 1800-talet. En förebild synas dessa glas-
flaskor äga i flaskor av lergods, gjorda i form av en kvinna. — Bland
lergodset märkes en rad ståtliga fat med dekorering i färger samt tall-
rikar, varav en del tjänt som >»brudtallrikar». Ett par fat, fiskfat, ha i
mitten en mindre skål, avsedd för såsen. Under 1800-talets förra hälft
var svartglaserat lergods mycket populärt; traktens behov av dylikt till:
godosågs av en fabrik i Mönsterås, varifrån det mesta av Museets svarta
lergods torde härröra. Ett av de svarta dryckeskärlen är ett vexirkrus
eller skämtkrus. Dylika vållade mycken munterhet vid dryckeslagen, då
det var förenat med rätt stört besvär att få något av drycken i munnen,
men däremot ytterst lätt att få den på kläderna.
AVD. IX. Kvinnlig husflit. Kalmar län hör icke till de förnämsta
linslöjdsområdena, men att döma av den stora mängd till linets bered-
ning och spånad hörande föremål, som påträffas på landsbygen har slöjd,
den ingalunda varit föraktlig. Flertalet dylika föremål ha varit nyttjade
som friargåvor, varför de förete den allra rikaste utstyrsel. Detta gäller
främst skäktknivar och skäktstolar. Dessa redskap kommo till använd-
ning sedan det skördade linet, efter rötningen och den påföljande tork-
ningen i bastun, genom bråkning med linbråka befriats från större de-
len av stammarnas vedartade ombhölje. Det bråkade linet lägges näm-
ligen över skäktstolens överkant och slås med skäktträet för att de grövsta
tågorna skola avlägsnas. Flertalet av de utställda skäktstolarna och skäkt-
knivarna äro från Öland och bära i dekorationen det för ön så karak-
täristiska stiliserade hästmotivet. Under 1800-talet breder den färgglada
målningen ut sig och uttränger även å dessa föremål snideriet. — Efter
skäktningen återstod endast »häcklingen>», varvid de alltför korta tågorna
avlägsnades medels linets rivande genom en häckla, en å ett bräde fäst
spikplatta. Efter denna procedur var linet färdigt att spinnas. Av spinn-
rockar eller spinnvagnar, som de här kallas, finnas de vanliga typerna.
Till typen äldst är långrocken, där trampinrättningen saknas. Denna typ
utträngdes under 15- och 1600-talen av den vänliga spinnrocken med tram-
pa och spindel, men upplevde vid 1700-talets slut och några årtionden in
på 1800-talet en renässans. Samtidigt uppträdde spinnrockar, med tvenne
rullar, vilkas användande fordrade en hög grad av skicklighet. Vid
spinnandet fästes lintotten å rockhuvud eller tofttaträ av olika former.
Områdets allmännaste typ är det platta rockhuvudet, >rockbladet»>. Detta
utgör etf av den östsvenska kustkulturens mest karaktäristiska föremål
4
N
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
