Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
51
flera typer förekommit, i horn, trä eller järn. Bågarna av horn verka
genom sin primitiva ornering med koncentriska cirklar, sicksacklinjer
o. dyl., ålderdomligast. Selbågar av trä äro vanligast, och den populäraste
typen har tvenne mot en svarvad mittknopp vända djur, ormar, drakar
eller lejon. Ibland ses tvenne fåglar, något som synes vara en för trakten
rätt speciell företeelse. Bogträna ha vanligen snidade rankor och sluta
upptill i tupphuvuden. Selknän äro ofta av horn och försedda med geo-
metrisk ornering av ålderdomligt kynne. Av sadlar utställas en brudsadel
samt en herrsadel. Den förra är en s. k. tvärsadel med rundat ryggstöd
cch ett fotsteg av trä. Här bredvid är utställd en klövjesäck, fraks, an-
vänd vid forslandet av de under 1700-talet brukliga tunga plåtmynten.
— På tvärväggen ett antal föremål tillhörande jakten, kruthorn, kultänger
för tillverkning av kulor, samt jaktflaskor. Kreaturen, bondens dyrbaraste
egendom, hade ingen farligare fiende än vargen, som fordom i stor mängd
förekom även inom Kalmar län. Vargen jagades på vanligt sätt, men
dessutom var landsbygden genom lagstadganden förpliktad till allmän
jakt vid behov... På varje helt hemman borde sålunda finnas ett fyra
famnar långt vargnät, med vilket man vid uppbåd hade att infinna sig.
Näten uppsattes på pålar och vargen jagades mot detsamma genom jakt-
kedjans rop och oväsen, genom upphängda tygskynken, »varglappar> o.
s. v. Till beväpningen vid vargskall hörde bl. a. vargspjut, som ståndom
lånat form av de gamla bardisanerna. — Bland jordbruksredskap märkes
en serie skäror med vackert snidade skaft. Vid sädens skördande an-
vändes inom länet dylika till långt in på 1800-talet. Bredvid ses några
opptagekrokar, använda vid sädens upptagande vid skörden. — Gamla
tiders bonde var i mångt och mycket en tusenkonstnär, till husbehovs
arbetade han med träslöjd, garvning o. dyl. I socknarna funnos dess-
utom särskilda sockenhantverkare. Av den lilla samling hantverksredskap,
som här utställes, torde väl en del härröra ur dylika hantverkares bestånd,
andra ur bönders slöjdbodar. Flera av föremålen ha hög ålder, märk t.
ex. den vackra stråkhyveln, daterad 1708. — Bland föremål belysande mått,
mål och vikt ses alnmått, målkärl och besman av vanliga former. De
opålitliga träbesmanen förbjödos 1858. Ett av alnmåtten är en »likare»,
en justerad aln som enligt lag borde finnas vid alla sockenkyrkor. Primi-
tiva tidmätare äro solvisarna av sten, där skuggan från en snett uppsti-
gande pigg markerar timmarnas flykt på en graderad skala. Därjämte
funnos små solringar, som man bar på sig, liksom man nu bär fickur. —
Årliga almanackor påbörjades 1600 och sedan 1747 har Kungl. Veten-
skapsakademien privilegium på dylika. En föregångare äger almanackan
i runstaven. Veckans dagar betecknas med de sju första runorna i runal-
fabetet, dessa upprepas tills var och en av årets dagar fått sin runa. Under
ett vanligt år ha alla söndagar samma tecken och kände man detta, sön-
dagsbokstaven, kunde man lätt sluta sig till de andra veckodagarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
