Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
kläden vill jag helst tro, fast jag icke det vet, att herrarne och
de förmögnaste bestodo sig själva; men detta kunde icke all-
mogen, utan hade därföre kyrkan tre stycken sådana att uthyra.
De voro av fabriksduk av det grövsta kläde; det bästa kostade
16 skilling banko, det andra 12 skilling "banko, det tredje var
bara trasor och hade av ålder blivit grått samt kostade 8 skilling
banko.
Liken skulle bäras från hemmet, huru långt det än var, och i
vad väglag eller väderlek det än måtte vara. Detta var en sed
från gamla tider, då ännu inga vagnvägar funnos mellan byarna,
men nu voro byvägarna nästan allmänt brutna, fastän ännu i
mycket dåligt skick. Och varför då envisas med gamla vanor,
så att detta bruk fortfor ända till slutet av 30-talet?
Det fick inga andra lik köras än fattighjon eller sådana, som
ingen vårdade sig om. Därför sade en gång en undantagsgum-
ma, långt fram i tiden, då det började väckas fråga om att köra:
”Så mycket har jag strävat för eder, och så mycket lämnar jag
efter mig, att ni har råd att bära mig till jorden och icke köra
mig som en tiggarkäring.”
När lik skulle bäras bort, måste så mycket starkt manskap
uppbådas, som ansågs behövas för att orka fram, och dessa för-
plägades på bästa sätt. På sommaren gick det bra, men tänk
under den mörka hösten i smuts och dåliga vägar, likaså på vin-
tern i stor snö eller isgata! De gamla talade om många svårig-
heter härvid, och likväl måste det gå fram.
För gamla eller gifta personer var kistan svart och överhängd
med bårklädet, men till all ungdom var hon vit och prydd med
svarta krokar och prickar samt till barn med gröna kransar lik-
som ännu sker.
Korset var icke då som nu ett kors eller en stav, utan det var
brett nedtill och spetsigt upptill, liknande ett spader ess eller
kanske mera likt kyrkorösten med spiran, men kallades likväl
kors. På de svarta voro bokstäverna utskurna med knivsudd,
men på de vita voro de skrivna eller rättare präntade med pensel,
och begynnelseorden lydde alltid: ”Här under vilar vår avlidne
kristendomsbroder (syster), som var i livstiden N. N.” med, lik-
som ännu, hänvisning till något bibelspråk eller en psalmvers.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
