- Project Runeberg -  Meddelanden från Kalmar läns Fornminnesförening / XXV. (1937) /
40

(1898-1962) Author: Fabian Baehrendtz
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

40

Men mannen får ej blott på rosor vandra,
Ty äfven törnet hör till skapelsen,

Och då jag, misskänd, plågats utaf andra,
Var minnet dock min tröst, och är det än.

Derför jag flyr till Er. — Fast stormen hviner
Numera blott sitt echo vid: min stig.

Jag minns dock helst det land, der solen skiner
Mot fremlingen, som en förgät ej mig.”

Denna såväl som andra dikter av hans hand vittnar måhända
mer om god vilja än om poetisk inspiration, men man kan ej
misstaga sig om uppriktigheten av de känslor, som han uttalar
i densamma. |

Säkert sände doktor Jon då och då i sitt hjärta en tacksam-
hetens och saknadens tanke till de flydda dagarnas frid, men
han var, som han själv säger, en stormens son, och frid kunde
han varken bereda åt sig själv eller åt andra. Han sjunger:

”Som Hekla du lågar bland storm och snö,
Mitt svallande hjärta.”

Detta ”svallande hjärta” brann för allt skönt och stort —
men dess låga dämpades av ett kallt, klokt huvud.

”Du svallande hjärta,
Qvid icke, men strid,
Då verldsstormen ryter”

heter det i en annan dikt (Skyarnas födelse och förvandling).
Och en stridsman blev han under hela sitt liv. Ofta kämpade
han mot fördomar, mot våld och förtryck av olika slag, men lika
ofta drog han i härnad för sin rätt eller för vad han ansåg vara
sin rätt, mot personliga vedersakare, och hans vapen voro —
lika litet som hans motståndares — ej alltid så blanka, som
önskligt hade varit. Om han levat 1000 år tillbaka i tiden, så
hade han säkert varit en väldig viking, och ingenting kunde
ha varit honom kärare än att vid holmgång mäta sina krafter
mot andra orädda kämpar. Men han hade kommit till världen
för sent, och nu måste han utkämpa sina fejder med penna och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:15:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kalmarforn/25/0042.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free