Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Zl
lara över det solglittrande havet mot söder. ”Själv har jag rest
mycket omkring, både som kronman och som kofferdist och till sist
har jag hamnat härnere. Men här trivs jag. Ni må tro, att här kan
vara vackert, då molnen skocka ihop sig i öster om morgnarna och
solen förgyller deras översta rand. Det påminner. mej om, då vi låg
utanför Callao, och översta klippspetsarna av Anderna skimrade i
solskenet.” Och så gingo vi omkring i hans hage, tittade på brun-
nen, grisen, hönsen och hans kor och båt. Stugan var den vanliga
sparrstugan med stor murad spis, men ingen järnspis. De övriga ut-
rymmena upptogs av förvaringsrum för kläder och födoämnen. Med
några års mellanrum kunde det komma brev från vart och ett av
barnen, och ibland med åtföljande sedel, vilken i de flesta fall om-
sorgsfullt gömdes för att användas, då arbetsförmågan hos de gamla
var utpumpad.
Eklund, min ungdoms idol och kustens djärvaste seglare, vore ju
värd sitt eget kapitel. Lugn och säker gick den väldige sin väg rakt
fram utan svek eller biavsikter. I båtsmanskåren nere i Karlskrona
var det ingen, som på något sätt antastade honom. Hans händer och
muskulösa kroppsbyggnad för övrigt ingav tillräcklig respekt. Att
en sådan Herkules inte kunde gå under båtsmansnamnet Lilja är
ju förståeligt, ”ty ingen ros och ingen lilja pryder någon sjömans
krag”. Endast den starka eken, helst en hel lund, var passande be-
nämning för denne bjässe.
Det var en fröjd att få följa med honom ut till havs och sätta sill-
garnen. Efteråt har jag förvånat mig över, huru han ensam under
en sjöhävning som för mig skymde den öländska strandlinjen, kunde
lägga ut sina nät. Den skickligaste domptör kan ej ha mera makt
över sitt djur än vad Eklund hade över sin lilla rankiga båt. Då han
satt till båtens två segel, fock och spriseglet, och det blåste friskt, så
blev det ett annat minspel i hans ansikte, än då han gick på land-
backen. Båt och karl blev till ett. I läsidan stod vattnet alltid så där
en åtta tum över relingen, men av båtens fart hindrades det att rusa
in. Det var Johan Bojers ”Den sista vikingen” i öländsk upplaga.
En dag mötte jag honom nere i strandmarken. Han var vid briljant
lynne och myste belåtet. Förklaringen kom omedelbart. ”De sär,
att vi inte seglar som folk, vet du. När vi kom ute ve Laass sten, så
såg de hela kölen under båten, när de stod vid sina sjöbodar. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
