Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tade den till Torp, sedan han hade kommit till Torp år 1851 eller
1852. Han kom från Algutsrums socken, och hans förfäder var från
Småland. Kvarnen reparerades sedan senast år 1918. Man rev därvid
av klädseln och ersatte den med ny. Klädseln var av ek; till och med
taket på kvarnen var ekbräder.
Stormarna ha givetvis alltid gått härjande fram bland väderkvarns-
bestånden. Som en situationsbild förtjänar följande skildring av
Gustav Larsson i Bostorp att meddelas.
”Jag var åt Kalmar på isföre den dagen, som Lars Perssons gamla
kvarn i Bostorp blåste kull. Det blåste alldeles förskräckligt. Jag
var bara liten. Jag var åtta år och var med min far. Vi hade nord-
västlig vind. Det blåste, så att märren knappt kunde hålla kälkarna
på isen. Vattnet stod också bra nog högt på isen. När vi kom hem
till Bostorp, så såg vi att kvarnen var kullblåst.”
Om den kvarn i Bröttorp, vilken Gunnar Johansson numera äger,
berättar Johan Nilsson i Bröttorp följande.
”Vid den här rysliga stormen, som var den 9 juli 1931, stod kvar-
nen i bakvind, och vi var inte och vred henne. Och stormen tog
henne i gång baklänges, och hon tog full fart. Då stöp gångåsen ut
framöver, och vingarna gick i brasken, när de törnade i jordträna.
Sen lagade vi den, fast den är sönder nu igen, för det är ingen som
hinner att mala på den. ”Det kan vara, när Folke blir stor’, säger
Gunnar, ”förr har jag inte tid med att stå i kvarnen’.”
Det var en karl, som stod i en kvarn och mol, och det blåste så
hårt att kvarnen blåste kull, och drängen som kom upp till kvarnen
med en säck mjöl, fick ett sådant slag av en balk, som ramlade ner
över honom, att han blev ihjälslagen.
Men gubben själv, som stod i kvarnen, klarade sig. Han kom ut-
krypande snart ur bråten. Han hade slagit sig på benen, men annars
var det inte så farligt med honom. Man tog brännvin och smorde
på benen på honom mot ömman, och såg att det fanns hopp.
”Det hade varit bättre, om jag hade fått brännvinet i mig i stället”,
skall han ha sagt. |
Kvarnarna och folket som sysslade med dem representera mycket
av humorn och förnöjsamheten i det gamla öländska folklivet och i
berättelserna därom synes den fasta kontinuiteten i ett äkta bond-
samhälles rika liv avteckna sig.
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
