Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
typens förekomst i de förut nämnda 5 kustsocknarna och i
de 5 socknarna innanför, så framgår att yxtypen förekommer
i 13 exemplar i kustsocknarna, men endast i 5 exemplar i
inlandssocknarna. Häraf synes alltså framgå, det man af
typologiska skäl haft anledning förmoda, att den tunnackiga
stenyxan tillhör såväl megalit- som trindyxkulturen 1).
Många omständigheter synas ådagalägga, att under period
II en stark motsättning varit rådande mellan stenens och
flintans kultur i Kalmar län. Senare ändras dessa
förhållanden. Under den tjocknackiga yxans tid bibehåller
megalitkulturen i stort sedt sitt gamla centrum; detta framgår af
nämnda yxtyps utbredning, kanske ses det ännu tydligare i
utbredningen af dolkar och spjut i flinta.
Emellertid börja under denna tid flintyxorna i större
omfattning sprida sig öfver den gamla stenkulturens område.
Samtidigt äger dock ett motsatt förhållande rum, yxor af sten,
visserligen icke trindyxor, utan tjocknackiga, börja blifva
talrika i flintkulturens centrum; — den forna motsättningen mellan
stenen och flintan är upphäfd.
Af detta förhållande enbart framgår dock ej, att all
kulturell motsättning i länet försvunnit och att de båda kulturerna
börjat sammansmälta. Finnes då något, som antyder, att den
gamla motsättningen mellan stenen och flintan ännu lefver
kvar om ock i förändrad form? Trindyxorna kunna härvid
knappast gifva någon ledning, ty vi veta ej, i hvilken
omfattning de ännu voro i bruk. Tvpologiskt kunna de ej med
säkerhet ledas öfver i någon annan yngre yxtyp; på denna
väg kan alltså ej konstateras deras samhörighet med
boplatskulturen 2).
De yngre redskapen i flinta och sten synas ej heller tala
x) Naturligtvis kan äfven den tunnackiga flintyxan tänkas i vissa fall hafva
lvommit i trindyxkulturens ägo, men då endast som främmande importgods, medan
däremot den tunnackiga stenyxan inom kulturen äger typologiska traditioner.
2) De gotländska trindyxorna visa en typologisk öfvergång till den
spets-Backiga och tväreggade yxan af s. k. Gotlandstyp, hvilken af Brogger räknas
bland den arktiska kulturens redskapstyper (A. W. Brøgger, Den arktiske
stenålder i Norge. Kristiania 1909 — fig. 123). En yxa ej olik Gotlandstypen är
funnen i Dörby socken. Tydligt tväreggade trindyxor äro, som förut nämnts, i
Kalmar län anmärkningsvärdt sparsamma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
