Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
"Dapensl^ölclar oclj epiiafier.
Redan under 1500-talet var det brukligt att i den kyrka,
där en afliden adelsman begrofs, upphänga hans adliga vapen
med namn och årtal för hans födelse och död. Dylika
vapensköldar förfärdigades till en början af bleck- och kopparplåt,
sedermera uteslutande af trä. Under den s. k. barocktiden
utvecklade sig tillverkningen till riktig konst, och från samma
tid, särskildt från 1600-talets senare hälft, äger man i behåll
en mängd vapensköldar med synnerligen yppiga och
praktfulla löfverk, ofta målade i de heraldiska färgerna. *)
Hufvud-banér kallar man den aflidnes eget släktvapen till skillnad från
anvapnen, förfädernas vapensköldar, som voro mindre. I äldre
tider fördes hufvudbanéret jämte anvapnen i likprocessionen.
I gamla stadskyrkans sista inventarieförteckning upptagas
tre stycken »små och gamla hufvudbanér, två af bleck och
ett af trä», tillsvidare förvarade hos dödgräfvären Måns Spink.
Domkyrkans inventarieförteckning från den 3 juli 1682
upptager dem däremot icke. Ej heller har författaren funnit dem
omnämnda i senare handlingar. .Kanske förstördes de vid
någon af de eldsvådor, som i slutet af 1600-talet hemsökte
Kalmar.
Domkyrkan äger nu 15 hithörande vapensköldar, de flesta
hufvudbanér, som alla efter 1682 uppsatts i densamma. Vid
reparationen 1832—34 nedtogos de från sina platser på
väggarna och förvarades i ett tornrum, tills de 1874 deponerades
i museet på Kalmar slott. Den sista stora kyrkoreparationen
förde dem dock 1914 tillbaka till sin rätta plats, sedan de
dessförinnan undergått nödig renovering (sida 11, noten).
Liksom lmfvudbanéren med sina inskrifter tjänade att för
eftervärlden hugfästa den afsomnades minne — voro epitafier
(grafskrifter), sökte man äfven på annat sätt, särskildt inom
präst- och borgar famil jer, nå samma mål. Man uppsatte i
kyrkorna mer eller mindre rikt utsmyckade minnestaflor med
inskrifter, som med sin vanligen arkitektoniska utstyrsel
erinra om samtida altaruppsatser. Ofta ser man å dessa taflor
*) Jfr Meddelanden från Nerikes fornminnesförening, I, s. 40.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
