Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
53
hade ansetts nödvändig, varför patienten i samråd med
specialisten lagt sig å Sophiahemmet, d. v. s. å privat sjukhem, där
operation företagits. Därest patienten skulle hava inlagts å allmänt
sjukhus, hade han nödgats byta läkare, något som i ett fall som
detta måste anses absolut oförmånligt, när en läkare redan
påbörjat behandlingen och undangjort en hel del förarbeten. Bidrag till
kostnaderna å privat sjukhem kunde icke påräknas till mer än
hälften av vårdkostnaderna å allmän sal, men, hade samma
läkarbehandling på grund av lokala förhållanden kunnat utföras hos
den behandlande läkaren eller i patientens hem, hade bidrag med
tre fjärdedelar av läkararvodet kunnat påräknas. Skillnaden låge
principiellt endast i, å vilken lokal specialisten utförde sitt
arbete. Då patienten av verksläkaren icke remitterats till vård å
vare sig privat sjukhem eller å allmänt sjukhus utan till
specialistvård, syntes det uppenbart, att den del av kostnaden, som
utgjort kostnaden för läkarvård, bort till tre fjärdedelar utgå av
statsmedel, varemot den del av kostnaden, som motsvarat direkta
vårdkostnaden å sjukhemmet, icke till någon del kunnat utgå av
statsmedel.
Allmänna lönenämnden har i utlåtande över besvären i
huvudsak anfört följande: Den omständigheten, att den vård, som
specialisten enligt av verksläkaren utfärdad remiss haft att
meddela, av denne utövats, under det patienten varit inlagd å sjukhus,
kunde icke föranleda, att behandlingens karaktär av specialistvård
upphört och att sålunda ersättningen för sådan vård icke skulle
kunna beräknas enligt de för specialistvård fastställda
ersättningsbestämmelserna. Det finge erinras, att i gällande
avlöningsreglemente icke intagits någon bestämmelse, enligt vilken
specialistvård, meddelad under det befattningshavare vore inlagd å
sjukhus, skulle ersättas enligt andra regler än de nu ifrågavarande.
För de kostnader däremot, som sjukhusvistelsen, med undantag
för arvode till specialisten, medförde, kunde ersättning av
statsmedel icke ifrågakomma, enär patienten icke av verksläkaren
hänvisats till sjukhusvård. Dessa kostnader måste sålunda helt bäras
av patienten: Lönenämnden tillstyrkte därför, att Rönnblom
bereddes ersättning för ifrågavarande sjukvård med tre fjärdedelar
av det till specialisten utgivna arvodet eller med 112 kr. 50 öre.
Målet föredrogs i KammarR. d. 11 sept. 1941, därvid
KammarR. (byråchefen Ripe, t. f. kammarr.r :t Neuendorff och
assessorn Psilander) utlät sig: Som Rönnblom får anses berättigad
att erhålla ersättning enligt 86 § civila avlöningsreglementet för
kostnaden för den av honom under tiden d. 30 aug.—d. 30 sept.
1939 åtnjutna specialistvården men Rönnblom icke mot
bestämmelserna i 35 § samma reglemente kan komma i åtnjutande av
ersättning för sjukhusvården, enär vederbörande läkare icke, så
vitt handlingarna utvisa, förklarat sådan vård nödvändig, alltså
finner KammarR. skäligt att, med undanröjande av Tel.Styr:s
beslut, i vad det överklagats, visa målet härutinnan åter till
Tel.-Styr. för ny behandling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
