Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De två - En påminnelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN PÅMINNELSE
457
»Nästa polka?» frågade han.
»Nej, inte polka. Valsen är den enda dans, som är
värd att dansas — den enda, som kunnat bibehålla något
av gamla tiders mjukhet. Vi svenskar lära också dansa
den vackrare än något annat folk i världen, fransmännen
inte ens undantagna.»
»Nästa vals således?»
»Jaa», svarade hon dröjande.
»Behagar ni något att dricka?»
»Nej, jag tackar.»
»Jag är emellertid tvungen att ha något.
Rekommenderar mig på en liten stund.»
Han gick in i rökrummet. När han kom tillbaka, var
hon borta.
Hemma på soffan låg Agneta Söderling i bitter gråt.
Hon försökte inbilla sig själv, att det skedde av
självförakt, emedan hon gjort sig löjlig med att fästa
uppmärksamhet på sig genom att dansa — hon, gamla
människan, bland denna samling av ungdom.
Hon ville icke ens för sig själv erkänna, att hennes
teorier om kvinnans självständighet åter fått en förfärlig
stöt. Hon hade nästan svindlat i dansen, ej för dennes
egen skull — ty inför ett så fattigt nöje stod hon
fullständigt kall — utan av njutning över att vara den, som
lät sig ledas av en kraftig, manlig vilja och arm... Hon
ville ej drömma om det, som aldrig kunde nås... Hon
hade kastat bort sin ungdom för att ernå medlen till en
självständighet, varav hon ingen glädje hade.
Dagen därpå reste hon, och de två återsågo aldrig
varandra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
