Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ty om intelligensen är det enda verkliga och i sanning
varande, så måste universum ej kunna betyda någonting
annat än Jaget sjelft i totaliteten af sina bestämningar. Det
var naturligt, att det vid denna deduction ej kunde blifva
fråga om de föreställningar, som af oss uppfattas såsom
producter af vår egen fria verksamhet (viljans och fantasiens
yttringar), ty de behöfva ingen dylik härledning, utan
endast om dem, hvilka åtföljas af medvetandet om tvång och
nödvändighet; och af dessa sednare åter endast de, som
utgöra det rena eller för alla subjecter gemensamma uti
intelligensen, d. v. s. den nödvändiga formen för ett Jag
i allmänhet. Ty det rent individuella och helt och hållet
subjectiva, ehuru det, enl. Fichte, måste hafva sin grund
i intelligensens yttersta väsende, vore fåfängt alt derur söka
förklara till sjelfva sin speciella beskaffenhet, Härigenom
inskränktes nu problemet så till vida, att det endast kunde
blifva fråga om att deducera intelligensens allmänna och
nödvändiga bestämningar[1]. Fichte saknade härvid icko
ledning af Kant. Kant hade, såsom vi nämnt, betraktat
det rena i intelligensen såsom uttryck af dess eget
nödvändiga handlingssätt; blott derigenom blef hos
honom det aprioriska någonting annal än ralionalismens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
