Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvarigenom dess till sitt väsende oinskränkta verksamhet
drifves tillbaka inåt på sig sjelf eller blir sitt eget object,
antaga en utifrån på densamma skeende impuls eller stöt. Denna
hämningspunkt, denna emot Jaget motsatta och af
detsamma oberoende kraftyttring, som utgör ett vilkor för sjelfva
medvetandets möjlighet, skulle likväl å andra sidan endast
vara till för intelligensens egen reflexion, eller en
product af dess egen tankekraft. ”Detta, säger Fichte[1],
att den ändliga anden nödvändigt måste sätta något absolut
utom sig (elt ting i sig sjelft), men likväl å andra sidan
— måste erkänna, att detsamma endast är till: för anden
(såsom ett nödvändigt noumenon), är en cirkel, som den väl
in infinitum kan utvidga, men utom hvilken den aldrig kan
komma.”
Det vacklande och tvetydiga i denna förklaring, som
i sjelfva verket gör allting oförklarligt, kunde ej undgå
Schellings skarpa öga. Han fann, alt om man utgår från
sjelfmedvetandet såsom en absolut verksamhet, eger man lika
mycken rätt all förutsätta det såsom en ursprungligen
inåtgående, som utåtgående verksamhet[2], och att, i följe deraf,
det Fichteska systemets grundbegrepp af det rena Jag kunde
erhålla en högre, mera omfattande betydelse, nemligen af
enheten af subject och object öfverbufvud. Sålunda fattadt,
egde det lika mycken giltighet för naturen som
intelligensen, utgjorde den allmänna grundformen ej mindre för den
ena, än för den andra; ty båda ega, enligt Schelling, den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
