Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
annat fall blefve den blott den abstracta identiteten[1]. Hvad
som felas Spinoza, eller orsaken, hvarföre icke substansen
hos honom framträder såsom ande, är sålunda, enligt Hegel,
ätt ”den absoluta formens eller den oändliga negativitelens
princip” hos honom saknas. I följd af denna brist kommer
Spinoza ej längre än till att reducera alla ändlighetens
former till deras eviga urgrund; men huru det absoluta
kommer att manifestera sig i sina modi, derom blifver hos
honom icke fråga, än mindre gifves derpå någon förklaring.
Skulle denna stela, orörliga substantialitet, som hos Spinoza
är det yttersta och sista, öfvervinnas och upplåta sig till lif,
så måste phbilosophien uppvisa icke blott huru de ändliga
föremålen strömma tillbaka i det absolutas allhaf; utan ock
buru de derur framgå och evolvera sig[2]. Detta hade också
Schelling försökt; men då det hos Schelling var en
omedelbar åskådning, en försäkran, att allsubstansen (den på en
gång reella och idella verksamheten) uttömmer sig i en
dubbel serie af qvantitativt skiljaktiga potenser, och den
philosophiska constructionens pröfvosten var dess uppvisade
öfverensstämmelse med den factiskt gifna erfarenheten, eller
experimentets lyckliga utgång, så gjorde sig deremot Hegel till
uppgift alt logiskt deducera och rättfärdiga
Schellings grundåskådning, för att den ej skulle synas såsom en
framkastad hypothes — låt vara storartad och genialisk. —
eller såsom någon snillets enskilda och uteslutande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
