Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
försummat alt med tillräcklig klarhet och bestämdbet
angifva, hvarutinnan rentaf olösliga motsägelser skilja sig från dem
som kunna förmedlas; hvarigenom hela läran röjer sig
såsom ännu vacklande och osäker. Utom denna tvetydighet,
hvars följder för det hela äro oöfverskådliga, måste vi
fästa uppmärksamheten på den skefhet, hvartill Hegel gör sig
skyldig i hela behandlingen af väsendets kategorier; — en
skefhet, som, enligt vår tanke, utgör den egentliga roten
till alla systemets ensidigt pantheistiska och sjelfförstörande
consequenser. Tvärtemot sin dialectiks egentliga
grundtanke, att ej låta åtskillnaden uppslukas af enheten, utan i
densamma bibehållas och bevaras, slår han i
verklighetens kategori väsende och phenomen så tillsammans att
bådas åtskillnad ej kommer till sin rätt. Af alltför stor
fruktan för dualism låter han den ideala och reala verlden helt
och hållet uppgå i hvarandra, i stället för att låta
hvardera sjelfständigt reflectera sig i sig, eller det absoluta
åtskilja sig inom sig sjelf i tvenne motsatta verldar. I följe
häraf hade den enda riktiga consequensen hos Hegel varit
alt sluta med båda spberernas fullkomliga indifferens; för att
undvika detta, sätter han dem såsom försvinnande momenter
i verldsprocessen.
Genom detta misskännande af det ideellas och
subjectivas sjelfständiga betydelse, förledes Hegel att i Logikens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
