Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framställningen af sin lära om det radikala onda i människonaturen
begynner Kant med en erinran om de båda, histoiiskt gifna
åsigterna i frågan, af hvilkä den ena lärde, att världen hän ett
tillstånd, då den goda makten var förherskande, öfvergått till det
nuvarande, då ondskans makt fått herraväldet, och da den så småningom
skridit förfallet alt närmare — under det anliängarne af den
andra åsigten åter föreställa sig en mänsklighetens fortgående utveckling
till alt högre fulländning, äfven i moraliskt afseende[1]. För
att nu afgöra, huruvida människan är till sin natur ond — enligt
den förstnämnda åsigten — eller till sin natur god (åtminstone tenderande
till det goda) eller möjligen intetdera, utan till sin natur
moraliskt indifferent eller en blandning af ondt och godt, måste man
först och främst göra sig reda, för hvad man i detta sammanhang
har att förstå med uttrycken till sin natur ond och till sin natur
god. Härvid erinrar Kant till en början om resultaten at sina föiegående,
i äldre skrifter nedlagda undersökningar rörande sedligheten
— nämligen att godhet eller ondska i moralisk bemärkelse uteslutande
bero icke på handlingssättets lagenlighet eller lagstridighet,
utan fastmer på den viljebestämning eller maxim, ur livilket det
härflyter. Om man då säger människan vara till sin natur så eller
så beskaffad, så faller det af sig själft, att natur här icke tages i
betydelsen af den ofria verkligheten, ty om denna, såsom blott sådan,
kan, just i följd af det anförda, moraliska bestämningar icke
prediceras, utan fastmer så, att här är fraga om den subjektiva
grunden för människan att välja den ena eller andra bestämningsgriinden
för viljan, d. v. s. om en grund härtill, som (i begreppet)
föregår hvarje särskild, i tiden fallande valakt och är gifven genom
den mänskliga viljans beskaffenhet såsom sådan. I viljan måste den
sökas, eller den måste vara satt af viljan genom frihet, ty eljest
kunde den ej, utan hinder för den moraliska friheten, referera sig
till henne, just såsom moralisk. Ingen naturdrift såsom blott sådan
är tillfredsställande för förklaringen af en ursprunglig ondska hos
människan, endast en regel eller maxim, som människans vilja själf
stiftat eller satt för bruket af sin frihet. Säger man altså, att
människan till sin natur är ond, sa kan detta ej annat betyda, än
att i hennes viljas blotta egenskap att vara mänsklig vilja, utan
alt afseende på en föregående utveckling, ligger en grund för
henne att välja detta slag af bestämningsgrunder, så att, öm
hon väljer det motsatta, hvilket väl är möjligt, då viljan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
