Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
melse med sedelagens bud som fastmer med afseende på vilja och
sinnesbeskaffenhet, så inses lätt, att medlet att åstadkomma densamma
ej kan vara något annat, än upmärksamhetens fortgående
riktning på sedelagens oafvisliga fordran och denna fordrans giltighet
i och genom sig själf, icke såsom medel för något annat[1].
I sin år 1791 utgifna afhandling: «Uber das Misslingen aller
philosophischen Yersuche in der Theodice» inskärper Kant än ytterligare
och från en annan synpunkt det otillfredsställande i livarje
försök att rättfärdiga Gud med afseende på det onda genom att vare
sig ur världen söka bortförklara detta eller fatta det sasom ur en
eller annan synpunkt för människan nödvändigt. Det förra vore att
förneka sedlighetens absoluta helgd, det senare att frankänna henne
hennes praktiska karaktär och förneka människans moraliska till—
räknelighet. Grundfelet i alla dessa bemödanden är, att man satt
den tillvarande människan och hennes värld i omedelbar relation till
Gud eller fattat dessa såsom ett omedelbart uttryck dör den gudomliga
världsvisheten, då likväl sammanhanget mellan Guds värld och
den, i hvilket det onda i alla dess former framträder, är för oss människor
outgrundligt.
Söka vi nu i korthet sammanfatta gången af den undersökning,
livilken vi sökt följa, så finna vi, att det obestridliga faktum af viljans
tillgänglighet för frestelse, hvilken från en viss sida och med
särskildt afseende på sammanhanget mellan läran om det radikala
onda och de rent etiska undersökningarne kan sägas utgöra declarandum
för den förra, för sin förklaring förutsätter, icke blott människans
ändlighet såsom sådan, utan äfven, att i hennes lif ligger
en tendens till det onda, eller, såsom Kant uttrycker sig, att denna
vilja har en subjektiv grund till att föredraga det onda framför det
goda. Tydligt är, att det moraliskt onda blifver ondt, först därigenom,
att det föredrages framför det goda eller med andra ord sättes
såsom viljans högsta bestämningsgrund.
Tillgängligheten för frestelse måste följaktligen altjämt innebära,
att hos viljan finnes något, hvarigenom hon föredrager det moraliskt
onda framför det sedliga lifvet. Men den frågan kunde emellertid
göras, om icke äfven en subjektiv grund hos viljan finnes till
ett val i motsatt riktning.
Afgjordt nekande kan Kant naturligen ej vilja hafva denna fråga
besvarad, ty då vore sedligheten tydligen en omöjlighet. Detta skulle
innebära, att det onda funnes i det lagstiftande förnuftet, och att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
