Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klart, blott man besinnar, att ingen verksamhet kan åsyfta något
annat, än det verksamma väsendets aktualitet, och att följaktligen,
hvad som ej finnes i viljan såsom verkande kraft (grund och lag),
ej häller kan sägas vara ett ändamål för denna vilja. Bonum perfectissimum,
som, emedan det först medeante Deo står att vinna,
med skäl kan anses såsom ett religiöst godt, kan då ej häller anses
såsom en egentligen praktiskt bestämningsgrund för människans
vilja, hvadan Kant ej från någon af här möjliga synpunkter kan
sägas hafva kommit fram till en praktisk religionslära.
Sin yttersta grund har detta hos Kant, likasom hos hans närmaste
efterföljare, däruti att han, liksom de, då han, efter hvad vi
nämt, ännu altjämt förestäide sig bestämdhet såsom ett i viss mån
ytre förhållande, ej kunde tänka, sig en fullständig bestämdhet af
ett väsen, som ej sammanfölle med den bestämdes eget, såsom förenlig
med den bestämdes fulla själfständighet, och i följd däraf omöjligen
kunde vindicera enhet mellan det absoluta och relativa eller
tänka sig Gud såsom fullständigt närvarande i människan, utan upoffring
af hennes personliga själfständighet (ur praktisk synpunkt:
hennes viljas avtonomi).
En följd häraf är nu den, att det radikala onda, savidt det
skall vara ett praktiskt ondt (och detta är, såsom vi nämt, för
Kant en hufvudsak), ej kan anses såsom ett religiöst, utan blott såsom
ett etiskt ondt, trots det samband, i hvilket det af Kant
ställes med de religionsfilosofiska undersökningarne. Det strider visserligen
mot Guds vilja eller skapare-afsigt med människan, men
det är ej (moraliskt) ondt, emedan det så gör, utan emedan det
strider mot människans osinliga, avtonomiska vilja. Det onda enligt
Kant är ej, hvad man rätteligen har att förstå med skuld inför
Gud, d. v. s. det härrör ej däraf, att människan lämnat en af
Gud på hennes vilja stäld fordran oupfyld. Vi måste sålunda, vid
våra kritiska anmärkningar öfver Kants lära om det moraliskt onda
fasthålla att, ehuru denna lära, såvidt den angår det onda i dess
radikala form, af honom ställes i samband med hans religionsfilosofiska
undersökningar, det likväl af honom, i alla sina former,
afgjordt fattas såsom ett etiskt, icke ett religiöst ondt.
Återstår att betrakta detta onda såsom ett för mänskligheten
eller rättare alla människor gemensamt ondt. Denna gemensamhet
är nu först och främst en formell enhet, något kausalsammanhang
kan Kant, som ej mäktat höja sig till en upfattning af mänskligheten
såsom ett organiskt helt, ej upvisa mellan de särskilda mänskliga
individerna i förevarande afseende, Quse non fecimus ipsi, vix
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
