Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - XXIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Alexandrovitj efter sin vana i samtal med mötande bekanta, och
Anna var tvungen att som vanligt svara och tala, men hon
var icke sig själv och gick som i en dröm stödd mot mannens
arm.
»Har han slagit ihjäl sig eller inte? Kommer han eller
inte? Får jag se honom i dag?» tänkte hon.
Hon steg tyst upp i Alexej Alexandrovitjs landå och satt
fortfarande tigande, då de körde bort från det väntande
vimlet av övriga ekipage. Trots allt han sett tillät sig
ändock icke Alexej Alexandrovitj att tänka närmare på sin
hustrus verkliga läge. Han hade blott iakttagit yttre tecken.
Han hade lagt märke till att hon uppfört sig olämpligt och
ansåg det för sin plikt att säga henne detta. Men det var
mycket svårt för honom att icke säga något mer än detta.
Han öppnade sin mun för att framhålla för henne, att
hennes beteende varit stötande, men ofrivilligt kom han att
säga något helt annat.
— Vad vi ändå alla har för begär efter dessa rysliga
scener, — sade han. — Jag har märkt...
— Vad? Jag förstår inte, — svarade Anna i föraktlig
ton.
Han blev sårad därav och gav sig med ens till att säga
vad han velat få fram.
— Jag måste säga er... — yttrade han.
»Jaså, nu blir det en uppgörelse», tänkte hon och greps
av en ängslande beklämning.
— Jag måste säga er, att ni i dag betett er opassande,
— sade han till henne på franska.
— På vad sätt har jag betett mig opassande? —
frågade hon med höjd röst, vände huvudet mot honom och
såg honom stint i ögonen, men icke som förr med ett
konstlat uttryck av glättighet, utan med ett uttryck av
bestämdhet, under vilket hon med möda återhöll den förfäran, hon
kände inom sig.
— Glöm er inte, — sade han och pekade mot det öppna
fönstret mellan dem och kusken.
Han reste sig och drog upp fönsterskivan.
— Vad är det ni funnit opassande? upprepade hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
