Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - XXXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gången fram inför honom med oemotståndlig styrka. Och
denna död, som nu dvaldes där hos hans käre broder, vilken
låg stönande i sin halvslummer och utan åtskillnad
vanemässigt åkallade än Gud, än djävulen, var alls icke så
avlägsen som det förr förekommit honom. Den fanns även
inom honom själv, — det kände han. Om icke i dag, — så
i morgon, om icke i morgon, — så om trettio år, var det
då icke sak samma! Och vad för något denna oundvikliga
död var, det var han icke blott okunnig om, det hade han
icke en gång tänkt på, kunde och vågade han icke tänka på.
»Jag arbetar, jag vill göra något, och jag har glömt bort,
att allt skall ta slut, att döden finnes.»
Han satt i mörkret i sin säng, hopkrupen med armarna
kring knäna och grubblade med andedräkten tillbakahållen
av envis tankeansträngning. Men ju mer han spände sin
tanke, desto tydligare blev det honom blott, att det
otvivelaktigt förhöll sig så, att han glömt bort, att han förbisett
en liten omständighet med livet — att döden kommer och
allt tar slut, att det icke varit värt att gripa sig an med
något och att det var omöjligt att finna hjälp i det
avseendet. Ja, det är förfärligt, men så förhåller det sig.
»Ja, men jag är ju än i livet. Vad har jag nu att göra,
vad skall jag göra?» sade han förtvivlad. Han tände ljuset
och steg försiktigt upp ur bädden och gick bort till spegeln
och började betrakta sina ansiktsdrag och sitt hår. Ja, vid
tinningarna fanns det gråa hårstrån. Han öppnade munnen.
Kindtänderna hade börjat bli maskätna. Han blottade sina
muskulösa armar. Ja, där fanns mycken kraft. Men även
Nikolaj, som låg där och andades med de sista resterna av
sina lungor, hade haft en stark kropp. Och plötsligt kom
han ihåg, hur de som barn brukade samtidigt gå till sängs
och hur de då blott väntade på att Fjodor Bogdanytj skulle
lämna rummet för att börja kasta kuddar på varandra och
skratta, hejdlöst skratta, så att till och med deras rädsla
för Fjodor Bogdanytj icke kunde hålla tillbaka denna
överdådiga, yra förnimmelse av livslycka. »Och nu detta
insjunkna, tomma bröst... och jag själv, som inte vet, vad
som skall bli av mig och varför...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
