Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Hur länge har jag inte kämpat med den uppgiften
och ingenting åstadkommit, — sade han med tanke på det
porträtt, han själv sysslat med, — men han kom blott hit
och såg henne och kunde strax måla henne. Där ser man,
vad teknik betyder.
— Den kommer med tiden, — tröstade honom
Golenistjev, i vars tycke Vronskij hade talang och först och
främst den bildning, som möjliggjorde en upphöjd syn på
konsten. Golenistjevs övertygelse om Vronskijs
målartalang berodde till en del på att han i sin tur behövde det
intresse och det beröm, som Vronskij bestod det han skrev
och tänkte, och han hade en känsla för att
understödjandet och berömmandet borde vara ömsesidigt.
Borta hos främmande, särskilt i Vronskijs palazzo, var
Michajlov en helt annan människa än den han var i sin
ateljé. Han iakttog en stel hövlighet, som fruktade han att
komma för nära inpå folk, som han icke hyste aktning för.
Han kallade Vronskij »Ers Excellens» och stannade aldrig
kvar på middag trots inbjudningar både av Anna och
Vronskij och han kom aldrig dit annat än då hon skulle sitta
för honom. Anna var särskilt älskvärd mot honom och
visade sin tacksamhet för hans arbete med porträttet.
Vronskij var mer än aktningsfull emot honom och var
synbarligen intresserad av att få höra dennes omdöme om det han
målat. Golenistjev tog varje tillfälle i akt och sökte inge
Michajlov de rätta begreppen om konst. Men Michajlov
förhöll sig lika kylig mot alla. Anna kände på hans blick,
att han fann behag i att betrakta henne, men han undvek
att inlåta sig i längre samtal med henne. Då Vronskij
talade om sin målning, iakttog han en hårdnackad tystnad
och han förhöll sig lika envist stum, då han fick tillfälle att
se tavlan. Av Golenistjevs prat var han tydligen besvärad
och han brydde sig icke om att komma med några
invändningar mot vad han hörde denne yttra.
Genom sitt avmätta och ogemytliga, nästan fientliga
sätt att skicka sig väckte han i hög grad misshag mot sig,
då de lärt känna honom närmare. Man erfor en glad
lättnad, då sittningarna voro slut och det präktiga porträttet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
