Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
du snäll, för mig dit och gå se’n, — sade hon. Du skall
begripa, att det är mycket svårare för mig att blott se dig och
inte honom. Där kan jag kanske vara till nytta för dig och
honom. Kära du, låt mig gå dit! — bönföll hon sin man,
som hade hennes livs lycka varit beroende därav.
Levin fick ge med sig och sedan han återvunnit
fattningen och alldeles glömt bort Marja Nikolajevna, begav
han sig åtföljd av Kitty tillbaka till brodern.
Med lätta steg och oavvänt hållande blicken fäst på sin
man, visande honom ett modigt och deltagande ansikte,
trädde Kitty in i den sjukes rum, vände sig långsamt om
och stängde dörren efter dem. Med ljudlösa steg gick hon
snabbt bort till hans bädd, som hon nalkades så, att han
icke behövde vända på huvudet, och grep genast hans
väldiga skelettnäve och tryckte den i sin friska, unga hand och
började tala till honom med en mild iver fylld av den
kvinnliga medkänsla, som ej kan verka sårande på en man.
— Vi har träffat varandra, fast vi då inte kände
varandra, i Soden, — sade hon. — Ni tänkte nog inte då, att
jag skulle bli er svägerska.
— Att ni kan känna igen mig, — sade han lysande upp
i ett leende vid hennes anblick.
— Jo, nog känner jag igen er. Det var väl, att vi fick
höra från er! Det har inte gått en dag utan att Kost’ja
tänkt på er och oroat sig för er.
Den sjukes upplivade tillstånd varade dock icke länge.
Hon hade ännu icke slutat att tala, när hans ansikte åter
präglades av detta stränga, förebrående uttryck, den
döendes avundskänsla mot den levande.
— Jag är rädd, att allt inte är riktigt bra för er här, —
sade hon vändande sig bort från hans stirrande blick och
såg sig om i rummet. — Vi måste anhålla hos värden om
ett annat rum, — sade hon till sin man, — något som ligger
närmare vårt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
