Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - XIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom och med ännu större fasa väntat på vad som skulle
komma, han skulle icke ha kunnat företaga sig något annat.
Därtill kom, att han icke visste, vad han skulle säga, hur
han skulle se omkring sig, hur han skulle gå. Att tala om
något likgiltigt syntes honom vara att kränka stundens
allvar, det gick icke an, att tala om döden, om mörkret —
det kunde man icke heller. Tiga — fick man icke. »Ser
jag på honom — tror han, att jag är sysselsatt med att
iaktta honom, det måste jag ju befara. Ser jag inte — tror
han, att jag tänker på något annat. Går jag på tå — gör
jag honom missbelåten. Trampar jag på hela foten —
känner jag som om jag gjorde något orätt.» Kitty tänkte
tydligen alls icke på sig själv, hade icke tid att göra det. Hon
tänkte på den sjuke, därför att hon hade en viss vetskap om
vad som rörde honom, och allt fogade sig väl för henne.
Hon berättade om sig själv, om sitt bröllop, hon log och
visade sig ömhjärtad och smeksam, hon talade om fall, då
lungsjuka blivit friska, hon fick allt att förlöpa på bästa
sätt. Det var tydligt, att hon begrep sig på vad hon skulle
göra. Ett bevis för att hennes liksom även Agafja
Michajlovnas verksamhet icke leddes blott av en instinktiv,
animal impuls var den omständigheten, att såväl Agafja
Michajlovna som Kitty ställde fordran på annat än blott
fysisk skötsel, lindrandet av smärtorna för den dödssjuke,
de fordrade något som var av större vikt än fysisk
omvårdnad, något som icke hade något som helst samband med de
materiella betingelserna. Agafja Michajlovna hade en gång
sagt om en döende gubbe: »Gud vare lovad, han har fått
nattvarden och sista smörjeisen, Gud give, att var och en
finge dö så.» På samma sätt förhöll sig Kat’ja. Redan första
dagen hann hon trots allt bestyr med sängens bäddning,
tillsyn av liggsår och annat att övertyga den sjuke om
nödvändigheten att få motta nattvarden och sista smörjeisen.
Då de kommit tillbaka till sina båda rum för att gå till
vila, blev Levin sittande med sänkt huvud utan att veta
vad han skulle företa sig. Han hade bort tänka på, att
de skulle äta kväll, att sängarna skulle bäddas, han hade
bort övertänka vad de skulle syssla med, men han orkade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
