Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - XIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
håret. — Allt är möjligt, — tillade hon med det
egendomliga, en smula knipsluga leende, som brukade komma i
hennes ansikte, då hon talade om religiösa ting.
Efter det samtal de under förlovningstiden haft om
religionen, hade varken han eller hon med ett ord kommit att
vidröra detta område, men hon hade fortfarit att gå i
kyrkan och hemma förrätta sina böner, städse med lugnt
medvetande om att det var hennes plikt. Trots att han höll
före raka motsatsen, var hon fast övertygad om, att han
var en lika god kristen som hon, om icke bättre, och att allt
som han yttrade i denna fråga blott var en sarkastisk lek
med ord, sådan som ett manligt humör finner behag i,
yttranden som voro att jämställa med vad han hade att
anmärka mot »broderie anglaise» — att hyggligt folk brukade
stoppa igen hål, men att hon med flit gjorde sådana.
— Ja, den där kvinnan, Marja Nikolajevna, har inte
haft förstånd att ordna med allt som det bort göras, — sade
Levin. — Och... jag måste tillstå, att jag är mycket,
mycket glad åt att du följde med. Du har ett sådant sinne
för renhet, att... — Han grep hennes hand, men tryckte
ingen kyss på den (han fann det icke tilltalande att kyssa
den här inför dödens närhet), utan tryckte den blott och såg
in i hennes tindrande ögon med ett uttryck av
skuldmedvetenhet i sin blick.
— Du skulle ha haft det alltför svårt, om du kommit
ensam, — sade hon och lyfte i detsamma högt upp sina
armar, så att de kommo att skymma undan hennes kinder,
där en glädjerodnad flammat upp, virade flätorna samman i
nacken och fäste hop dem med hårnålar. — Nej, —
fortsatte hon, — hon har inte förstått sig på... Jag har
lyckligtvis fått lära mig mycket i Soden.
— Fanns det så svårt sjuka där?
— Ja, värre.
— Det förfärliga för mig är, att jag inte kan låta bli att
i minnet se honom framför mig sådan som han var i
ungdomsåren... Du kan inte tänka dig, vilken präktig
yngling han var, men jag förstod honom inte då.
— Ja, det tror jag. Jag känner, att vi skulle kunna ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
