Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - XX. Döden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på vad som nu försiggick inom den döende, han ansträngde
sig att följa med i vad denne måste känna, men trots alla
ansträngningar förmådde han icke detta, han märkte på
det lugna uttrycket i det allvarliga ansiktet och på
muskelspelet kring ögonbrynen, att det som förblev ett dunkel för
honom allt mer och mer klarnade för den döende.
— Ja, ja, så är det, — kom det sakta och stötvis från
den döende. — Vänta. — Åter tystnade han. — Så är det!
— ljöd det utdraget från honom med ett lugnande tonfall,
som om han fått klarhet över allt. — O Gud! — framstötte
han med en tung suck.
Marja Nikolajevna kände på hans fötter. — Han
kallnar, — viskade hon.
Länge, mycket länge tycktes det Levin, låg den sjuke
orörlig. Men han var alltjämt vid liv och flämtade då och
då. Levin hade under trycket av själsspänningen rest sig.
Han kände, att han trots att han spänt sin tanke till det
yttersta, icke kunde fatta vad brodern åsyftade med »så
är det». Han kände, att hans tanke stannat långt bakom
den döendes. Han kunde icke längre tänka på dödens gåta,
ofrivilligt döko tankar upp hos honom om vad han nu strax
skulle ha att göra: sluta den dödes ögonlock, ordna med
svepningen, beställa likkista. Och förunderligt nog kände
han sig alldeles kall, förnam varken sorg och saknad eller
medlidande med brodern. Om han nu hade någon känsla
gentemot sin bror, var det snarast en förnimmelse av
avund över den insikt, som den döende nu ägde, och som
han själv icke kunde få del av.
Han satt ännu länge lutad över honom i väntan på
slutet. Men slutet kom icke. Dörren öppnades, och Kitty
visade sig på tröskeln. Levin reste sig för att hejda henne.
Men i samma ögonblick, som han reste sig, hörde han den
döende göra en rörelse.
— Lämna mig inte, — sade Nikolaj och sträckte fram
handen. Levin räckte honom sin och gjorde uppbragt ett
tecken åt hustrun att hon skulle gå.
Med den döendes hand i sin satt han en halvtimme, en
timme, ännu en timme. Han tänkte nu alls icke på döden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
