Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Femte delen
- XXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
XXII.
Alexej Alexandrovitj hade glömt av grevinnan Lidija
Ivanovna, men hon hade ingalunda glömt honom. Just i
denna hans svåra stund av ensam förtvivlan hade hon
anlänt och trädde in i hans arbetsrum utan att först ha låtit
anmäla sin ankomst. Hon fann honom sittande med
huvudet stött i händerna.
— J’ai forcé la consigne, — sade hon trädande in med
snabba steg och flämtade tungt av livlig upprördhet och
den hastiga rörelsen. — Jag har hört allt, Alexej
Alexandrovitj, min vän! — fortsatte hon tryckande hans hand hårt i
sina båda och såg honom in i ögonen med sina vackra,
tankfulla ögon.
Alexej Alexandrovitj reste sig med dyster uppsyn och
sedan han frigjort sig från hennes händer sköt han fram
en stol åt henne.
— Behagar ni ta plats, grevinna? Jag har inte velat
ta emot av den orsak att jag är sjuk, — sade han, och hans
läppar kommo i darrning.
— Min vän! — upprepade grevinnan Lidija Ivanovna
fortfarande med blicken fästad på honom, och plötsligt
höjde sig hennes ögonbryn på innersidorna, så att de
bildade en triangel på pannan. Hennes osköna gula ansikte
blev ännu fulare, men Alexej Alexandrovitj förstod, att
hon var fylld av medkänsla med honom och att hon höll på
att brista i gråt. Och han greps av en vek känsla av rörelse,
fattade tag i hennes mjuka hand och började kyssa den.
— Min vän! — sade hon med av sinnesrörelse bruten
röst, — ni får inte låta bedrövelsen trycka ner er. Er sorg
är tung, men ni måste finna tröst.
— Jag är förstörd, tillintetgjord, jag är inte mer en
människa! — sade Alexej Alexandrovitj släppande hennes
hand men med blicken alltjämt fästad på hennes av tårar
fyllda ögon. — Min belägenhet är desto förfärligare, som
jag ingenstans, inte ens hos mig själv kan finna en
stödjepunkt.
— Ni kommer att finna stöd, ni behöver inte söka det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 12:26:41 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/karenina/2/0104.html
