Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - XXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den andre gled ifrån honom begagnande sig av ett ögonblick,
då en person tillhörande kejsarfamiljen gick förbi.
Då Alexej Alexandrovitj såg sig ensam, lät han huvudet
sjunka och stod en stund stilla för att samla sina tankar,
därefter såg han sig förstrött omkring och gick bort mot
utgången, där han hoppades möta Lidija Ivanovna.
»Och vad alla är kroppsligen kraftiga och sunda», tänkte
Alexej Alexandrovitj med en blick på den storväxte
kammarherrn med de välkammade, parfymdoftande
polisongerna och bredvid honom skymtande den röda nacken
ovanför furstens åtsittande uniform. »Med rätta är det sagt,
att allt i världen är av ondo», tänkte han, då han gick
förbi dem, och kastade en sista blick på kammarherrns
vador.
Makligt stegande framåt hälsade Alexej Alexandrovitj
med sitt vanliga uttryck av trötthet och värdighet på dessa
herrar, som just voro inbegripna i samspråk om honom, och
med blicken riktad mot utgången sökte han efter grevinnan
Lidija Ivanovna.
— Å, Alexej Alexandrovitj! — sade den lille gubben med
en illmarig glimt i ögonen, då Karenin med en kylig
böjning på huvudet passerade honom. — Jag har inte än haft
tillfälle att lyckönska er, — sade han pekande på det nyss
erhållna ordensbandet.
— Tackar, — svarade Alexej Alexandrovitj. — Vilken
härlig dag, — tillade han efter sin vana läggande särskild
tonvikt på adjektivet.
Att han var utsatt för andras hån, visste han, och han
väntade sig ingenting annat än fientlighet, därvid var han
redan van.
Borta vid dörren varseblivande grevinnan Lidija
Ivanovnas ur korsetten uppskjutande gula skuldror och hennes
mot honom riktade vackra, tankfulla ögon, blottade Alexej
Alexandrovitj sina ännu vita tänder i ett leende och gick
henne till mötes.
Lidija Ivanovnas toalett hade likt alla hennes toaletter
på senaste tiden kostat henne stor möda. Syftet för hennes
toalett var nu alldeles motsatt det, som hon för trettio år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
