- Project Runeberg -  Anna Karenina : roman i åtta delar (Agrell) / Senare bandet /
120

(1926) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Sigurd Agrell
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - XXV - XXVI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och underlåtit att utmana Vronskij på duell. Minnet av det
brev, han skrivit till henne plågade honom också. Och hans
hjärta brände av skam och grämelse framför allt vid
tanken på den förlåtelse, han alldeles i onödan givit, och den
omvårdnad, han slösat på det oäkta barnet.

Han förnam en liknande känsla av skam och grämelse,
då han i minnet gick igenom hela sitt förgångna förhållande
till Anna och erinrade sig de tafatta ord, varmed han efter
lång tvekan framfört sitt frieri till henne.

— »Men i vad avseende har jag då någon skuld att
förebrå mig?» sade han till sig själv. Och denna fråga
framkallade som alltid hos honom en ny fråga, — om icke andra
människor, sådana som Vronskij, Oblonskij... och den där
kammarherrn med de kraftiga vadorna — känna på ett
annat sätt, älska på ett annat sätt, leva i äktenskap på
ett annat sätt. Och han såg framför sig en hel rad av dessa
kärnsunda, kraftiga, självsäkra män, som han ständigt och
överallt ofrivilligt kommit att nyfiket fästa sin blick vid.
Han sökte jaga från sig dessa tankar, han sökte övertyga
sig om att han icke levde för detta timliga liv, utan för det
eviga, att det var frid och kärlek i hans själ. Men den
omständigheten, att han i detta timliga, intiga liv begått
vissa, enligt hans uppfattning ringa misstag, plågade
honom dock liksom funnes icke den eviga frälsning, på vilken
han trodde. Men hans anfäktelse varade icke länge, och
snart inträdde åter i Alexej Alexandrovitjs själ det lugn
och den högtidlighet, varförutan han icke skulle kunna
glömma bort det han icke ville minnas.

XXVI.



— Nå, Kapitonytj? — sade Serjozja, rödkindad och
munter återkommen hem från en promenad dagen före sin
födelsedag, och räckte sin veckiga kappa åt den gamle
portvakten, vars högt upp belägna ansikte log ned mot den lille
herrn. — Har den där tjänstemannen med omvirade
huvudet varit här? Tog pappa emot honom?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:26:41 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/karenina/2/0120.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free