Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - XXIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Anna stannade och väntade. — Han har nyss vaknat, —
sade portvakten, då han kom ut igen genom dörren.
I samma stund, som tjänaren sade detta, hörde Anna
ljudet av ett barns gäspning. Hon kände igen sin son
redan på detta gäspningsljud och kunde se honom
livslevande framför sig.
— Låt mig komma in, lämna mig! — utbrast hon och
steg innanför dörren. Till höger om dörren stod en säng och
i denna satt gossen i uppknäppt nattskjorta lutande sig
framåt med sin lilla kropp, sträckande på lemmarna och
med munnen i en ännu icke avslutad gäspning. I samma
stund som läpparna slöto sig mot varandra gingo de över i
ett saligt solskensleende, och med detta leende på
läpparna sjönk han mjukt och sakta tillbaka i bädden.
— Serjozja! — viskade hon och gick fram till honom
med ljudlösa steg.
Under den tid, hon varit borta från honom, hade hon
överfylld av den kärlekskänsla, hon allt starkare och
starkare erfarit, föreställt sig honom som fyraårig gosse sådan
som hon allra mest älskat honom. Nu var han icke en
gång densamme som då hon lämnade honom, han hade
blivit ännu mer olik en fyraåring, vuxit ännu mer och
blivit magrare. Vad nu! Så mager han blivit i kinderna,
vad hans hår blivit kort! Så långa armar han har! Vad han
förändrat sig sedan sist! Men det var han, det var hans
huvudform, hans läppar, hans mjuka lilla hals, hans breda
små skuldror.
— Serjozja! — sade hon än en gång alldeles intill örat
på honom.
Han reste sig åter upp på armbågen, lät det tillrufsade
huvudet röra sig åt höger och vänster, som om han sökte
efter något, och slog så upp ögonen.
Tyst och frågande såg han några sekunder på moderns
gestalt, som stod orörlig framför honom, därpå log han med
ens ett saligt leende och åter slutande de sömniga ögonen
sjönk han samman, men han föll icke bakåt utan fram mot
henne, in i hennes famn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
