Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - XXXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rörde vid uniformsrockens axelsnören — saknar jag
friheten.
Serpuchovskoj hade för länge sedan uppgivit hoppet att
få Vronskij att fortsätta sin karriär, men han hyste
fortfarande varm vänskap för honom och var denna afton
särskilt älskvärd mot honom.
— Det var synd att du gick miste om första akten.
Vronskij hörde förstrött på, medan han lät sin kikare
glida från bakre parkett upp mot första radens fond och
började betrakta logerna. Vid sidan av en dam i
turbanliknande hårprydnad och en skallig gubbe med vresig blick
fick Vronskij i sin kikare plötsligt syn på Annas stolta,
utpräglat vackra huvud, som leende stack fram mellan
hårklädselns vita spetsverk. Hon befann sig i femte
parterrlogen på tjugo stegs avstånd från honom. Hon satt längst
fram och samtalade med Jasjvin en smula vändande sig
tillbaka. Det sätt, på vilket huvudet reste sig över de
vackra, breda skuldrorna, ögonens dämpat glittrande
skimmer och hela ansiktsuttrycket ingåvo honom fullständigt
samma intryck, som han haft av henne på balen i Moskva.
Men han förnam nu denna skönhet på ett helt annat sätt.
I hans känsla för henne fanns det nu ingenting
hemlighetsfullt, och därför verkade hennes skönhet, ehuru den drog
honom till sig starkare än någonsin, beklämmande på
honom. Hon såg icke åt det håll, där han stod, men Vronskij
hade en förnimmelse av, att hon dock redan iakttagit honom.
När Vronskij nästa gång riktade kikaren mot den plats
där Anna satt, märkte han, att furstinnan Varvara blivit
ovanligt röd och log på ett onaturligt sätt ständigt
kastande blicken på logen bredvid. Anna hade fällt hop sin
solfjäder och satt och slog med den mot balustradens röda
sammetsrand och såg bort åt ett annat håll utan att se
och tydligen även utan att vilja se det som försiggick i
grannlogen. Över Jasjvins ansikte låg det uttryck han
brukade ha, då han hade motgång i spel. Med butter
uppsyn tuggade han på sin vänstra mustasch som kom allt
längre och längre in i munnen på honom, medan hans blick
sneglade in mot grannlogen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
