Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - XXXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tonerna av en cavatina, lämnade parketten och tog en vagn
till sitt hotell.
Anna var redan där. Då Vronskij kom in till henne, satt
hon iförd samma dräkt, som hon burit på teatern, i första
länstolen invid väggen och stirrade framför sig.
— Anna, — sade han.
— Du, du är skuld till allt! — utropade hon med gråt
av förtvivlan och vrede i rösten och reste sig.
— Jag bad, jag tiggde dig att inte fara, jag visste, att
det skulle hända dig något obehag...
— Obehag! — skrek hon, — rena fasan! Hur länge jag
lever, kommer jag aldrig att glömma detta. Hon sade, att
det var en skam att sitta vid sidan av mig.
— Ord av en dum kvinna, — sade han, — men varför
skulle du riskera, utmana...
— Jag hatar ditt lugn. Du hade inte bort driva mig
till detta. Om du älskat mig...
— Anna! Vad har frågan om min kärlek att göra med
detta...
— Jo, om du älskat mig, som jag dig, om du lidit som
jag... — sade hon och såg på honom med ett uttryck av
ängslan i ansiktet.
Han kände medömkan med henne och samtidigt
förtrytelse. Han bedyrade sin kärlek för henne, därför att han
såg, att det var det enda, som nu kunde lugna henne, och
han sade icke till henne några ord av förebråelse, men i sitt
inre anklagade han henne.
Och en rad bedyranden om kärlek, som tycktes honom
så fadda, att han hade svårt att uttala dem, bragte hennes
sinne så småningom till ro. Dagen därefter avreste båda
fullt försonade med varandra till landet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
