Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Nej! Kom med, Levin, låt oss göra sällskap! —
ropade Veslovskij.
— Det blir verkligen väl trångt. Laska, kom hit!
Laska! Ni behöver ju inte mer än en hund?
Levin stannade kvar bredvid fordonet kastande
avundsjuka blickar efter jaktkamraterna. De båda jägarna gingo
runt hela kärret. Förutom en tjäderhöna och några vipor,
varav Vasenjka sköt en, stod ingenting att finna där.
— Nå, där ser ni, att jag inte missunnat er kärret, —
sade Levin, — vi har bara förlorat tid.
— Nej, det var lustigt i alla fall. Såg ni oss? — sade
Vasenjka Veslovskij och klättrade ovigt upp i vagnen med
bössan i ena handen och vipan i den andra. — Så fint jag
sköt den här! Inte sant? Nå, kommer vi snart till de
riktiga jaktmarkerna?
Plötsligt ryckte hästarna till, Levin slog huvudet mot
en av bösspiporna. Ett skott ljöd. Egentligen var det
skottet, som först gick av, men Levin tyckte, att han slog
i med huvudet först. Det var så, att Vasenjka Veslovskij,
som skulle fälla ned hanarna, medan han höll fast i den ena
pipans hane, kom att röra vid den andra bösspipans tryck.
Skottet brann av i marken, utan att åstadkomma någon
skada. Stepan Arkadjevitj skakade på huvudet och såg
med ett förebrående leende på Veslovskij. Men Levin
saknade lust att göra honom förebråelser. Först och främst
skulle, vilken förebråelse han än kom att säga, denna synas
vara framkallad av den fara, man undgått, och den bula,
som svällt upp i pannan på Levin, och för det andra blev
Veslovskij till en början så barnsligt bekymrad och
skrattade därpå så godmodigt och smittande glatt åt deras
gemensamma förvirring, att det var omöjligt att icke själv
skratta med.
Då de kommo fram till det andra kärret, som var ganska
stort och måste kräva betydligt med tid, sökte Levin
övertala kamraterna att icke stiga av. Men Veslovskij bevekte
honom åter. Då det även här var trångt om utrymme,
stannade Levin än en gång som en mot gästerna
förekommande värd kvar vid åkdonet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
