Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Nå, hur skall vi gå? Det är ett präktigt kärr, och här
finns hök också, ser jag, — sade Stepan Arkadjevitj och
pekade på två stora fåglar, som kretsade ovanför ett med
starrgras bevuxet ställe. — Där det finns hökar kan man
vara saker på att också träffa villebråd.
— Ja, mina herrar, — sade Levin med ett visst uttryck
av bekymmer i ansiktet, drog upp sina stövelskaft och
undersökte bössans låsmekanism. — Ser ni starrgräset
därborta? — Han pekade bort mot en med nästan
svartgrönt gräs bevuxen höjning i den väldiga sumpängen, som
utbredde sig på högra sidan av en å. — Kärret börjar just
här alldeles framför oss, där marken blir grönare. Härifrån
sträcker det sig åt höger, där hästarna går. Där bland
tuvorna brukar det finnas dubbla beckasiner. Så går det i en
rundel kring starrgraset bort till alskogen och se’n ända bort
till kvarnen. Ser ni, där borta i bukten är det bästa
jaktstallet. Där sköt jag en gång sjutton beckasiner. Nu går
vi åt två olika håll, med en hund på vardera sidan, och så
möts vi därborta vid kvarnen.
— Nå, vem skall gå åt höger och vem åt vänster? —
frågade Stepan Arkadjevitj. — Det är bättre utrymme till
höger, ni två kan gå ditåt, så går jag åt vänster, — sade
han, som om det vore honom likgiltigt.
— Utmärkt! Vi skall minsann skjuta mest. Nå, så ger
vi oss av! Kom, så går vi då! — grep Vasenjka in.
Det var omöjligt för Levin att sätta sig emot denna
fördelning. Och så skildes jaktsallskapet åt.
Så fort de kommit ut på kärrmarken, fingo bägge
hundarna upp spår och satte av utåt sumpvattnet. Levin kände
Laskas sätt att driva, hennes försiktiga och liksom
obestämda sökande. Han kände väl till stället och väntade, att
en flock beckasiner skulle flyga upp.
— Veslovskij, låt oss gå bredvid varandra! — viskade
Levin med dämpad röst till kamraten, som kom plumsande
i vattnet bakom honom. Efter det skott, som denne
ofrivilligt låtit gå vid Kolpenoträsket, kunde Levin icke låta
bli att ha ett visst bekymmer för vart hans följeslagare
hade sin bösspipa riktad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
