Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var denna doft särskilt stark, men det var omöjligt att
avgöra i vilken riktning denna doft tog till och i vilken den
blev svagare. För att finna rätt på denna riktning måste
hon ge sig av längre bort och komma upp mot vinden.
Utan att känna, hur benen rörde sig, satte Laska av i full
galopp, men dock ej hastigare, än att hon när som helst
kunde stanna mitt i språnget, om så behövdes. Hon sprang
åt höger bort från den från öster kommande morgonbrisen
och vände sig så om mot vinden. Då hon så med vidgade
näsborrar drog in luften, kände hon genast, att det ej blott
fanns spår alldeles framför henne, utan att själva fåglarna
befunno sig där och att det var en hel hop. Laska saktade
farten. Att fåglarna funnos här, visste hon, men kunde
ännu icke med full säkerhet bestämma platsen. För att
söka rätt på denna, började hon just göra en lov, men i
detsamma blev hon störd av sin herres röst. »Laska! där!» sade
han och pekade åt ett annat håll. Hon stannade och gav
honom en undrande blick, som ville hon fråga, om det icke
var bättre att fortsätta som hon börjat. Men han
upprepade sin tillsägelse och pekade på en av vatten överhöljd
samling kärrtuvor, där ingenting gärna kunde finnas. Hon
lydde honom, låtsades söka för att göra honom till freds,
löpte härs och tvärs över tuvorna och vände så tillbaka till
den plats, där hon förut befann sig, och fick åter väderkorn
på fåglarna. Nu, då husbonden icke längre störde henne,
visste hon, vad hon skulle göra, och utan att titta i marken
började hon en lång lov, genom vilken hon skulle komma
underfund med hur allt förhöll sig. Hon stötte förargad
hop med tuvor bäst det var och råkade allt emellanåt ned
i vattnet, men hennes spänstiga kraftiga ben förde henne på
rätt väg. Doften från dem hon sökte blev allt starkare och
starkare, allt tydligare och tydligare, och med ens hade hon
alldeles klart för sig: blott fem steg framför henne bakom
en tuva måste en av dem finnas. Hon stannade orörlig i hela
kroppen. På sina låga ben kunde hon icke varsebli
någonting framför sig, men av doften visste hon, att en fågel
måste sitta inom fem stegs avstånd. Hon stod stilla, hennes
luktorgan uppfattade villebrådets närvaro ännu tydligare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
