Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Har ni läderdamasker då ni rider?
— Ja, det är mycket proprare, — sade Vasenjka, lade
sitt tjocka ben upp på en stol och häktade till damaskens
nedersta hake med ett glatt och godmodigt leende på
läpparna.
Det var verkligen något käckt och trevlig hos honom,
och Levin kunde icke underlåta att erfara en viss
medkänsla med honom och ett styng av dåligt samvete med
hänsyn till värdskapets förpliktelser, när han lade märke
till ett ängsligt uttryck i Vasenjkas blick. På bordet låg ett
stycke av en käpp, som de brutit sönder vid dagens
morgongymnastik, då de försökt att med den lyfta upp vikterna,
som blivit nedsmutsade vid ett fall till marken. Levin grep
denna stump och började att riva sönder flisorna i dess
splittrade ända, villrådig om hur han skulle börja.
— Jag ville... — Han tystnade, men plötsligt
erinrande sig Kitty och allt som varit före sade han seende
honom med fast blick i ögonen: — jag har sagt till om en vagn
åt er.
— Hur så? — började Vasenjka förvånad. — Vart
skall jag fara?
— Jo, ni skall till järnvägsstationen, — svarade Levin
barskt och knep i käppstyckets spets.
— Skall ni resa eller har det hänt något?
— Jo, det har hänt sig så, att jag nu har att vänta
gäster hit, — sade Levin och fortsatte att med allt snabbare
och snabbare rörelser av sina starka fingrar bryta av flisor
från käppstycket. — För övrigt väntar jag alls inga gäster
och ingenting har hänt, men jag ber er resa er väg. Ni får
tolka min oartighet hur ni vill.
Vasenjka reste på sig.
— Jag ber er vara god och förklara den saken för
mig... — sade han med värdighet, då han slutligen
förstått, hur det var fatt.
— Jag kan inte ge er någon förklaring, — svarade Levin
lågmält och sakta, bemödande sig att dölja skälvningen i
käkarna. — Det är bäst för er att inte fråga.
Och då nu alla flisorna i käppens trasiga ända blivit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
