Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— O, nej, det är för långt bort. Det är bättre i
hörnrummet, då kan vi oftare titta till varandra. — Nå, kom
med mig, — sade hon och räckte sin älsklingshäst de
sockerbitar, lakejen kommit ut med.
— Et vous oubliez votre devoir, — sade hon till
Veslovskij, som stod på förstutrappan.
— Pardon, j’en ai tout plein les poches, — svarade han
med ett leende och stack ned fingrarna i ena västfickan.
— Mais vous venez trop tard, — sade hon och torkade
med sin näsduk handen, som fuktats av hästens vidröring,
då den tog sockret.
Anna vände sig till Dolly: — Stannar du länge? På en
dag? Nej, det går inte an!
— Jag har lovat så säkert, och barnen... — sade Dolly,
som just kände sig förlägen av två olika orsaker: hon var
nödsakad att själv ta ned resväskan från vagnen och kom
just att tänka på, att hennes ansikte måste vara mycket
neddammat.
— Nej, snälla Dolly... Ja, nu får vi se. Kom nu! —
och Anna ledsagade Dolly till hennes rum.
Det var icke det paradrum, som Vronskij föreslagit,
utan ett »krypin», som Anna sade att Dolly fick förlåta
henne för. Och detta rum, som man bad om ursäkt för, var
överfyllt av lyx, i maken till rum hade Dolly aldrig bott,
det kom henne att tänka på inredningen i de bästa hotell i
utlandet.
— Nå, kära du, vad jag är lycklig! — sade Anna, som
för en minut slagit sig ned hos Dolly i sin riddräkt. —
Berätta mig om de dina. Stiva har jag ju nyss råkat i
förbifarten. Men han har ingen förmåga att berätta om barnen.
Hur står det till med min älskling Tanja? Stora flickan nu,
kan jag tänka.
— Ja, hon är mycket stor, — svarade Darja
Alexandrovna kort, själv förvånad över, att hon så kyligt kunde
yttra sig om sina barn. — Vi har det så bra hos Levins,
— tillade hon.
— Ja, om jag vetat, — sade Anna, — att du inte kände
förakt för mig... skulle ni allesammans ha kunnat komma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
