Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - XXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tydligt, att de icke passade samman och att det var bäst
att skiljas åt. Endast Anna var nedstämd. Hon visste, att
då Dolly farit, hon icke hade att vänta besök av någon
annan, som kunde väcka till liv de känslor, som uppstått hos
henne vid detta sammanträffande. Det var smärtsamt, då
dessa känslor väcktes upp, men hon visste dock med sig,
att de tillhörde den bästa delen av hennes själ och att denna
del i det liv hon nu förde höll på att snabbt överväxas av
annat.
Då Darja Alexandrovna kom ut på öppna fältet, erfor
hon en behaglig känsla av lättnad, och hon ville just fråga
sina följeslagare, hur de tyckte det varit hos Vronskij, då
kusken Filipp plötsligt begynte av sig själv:
— Rikt folk ska det vara, men bara tre mått havre
gav de. Före hanegället hade hästarna inte ett dugg i
krubban. Va’ ä tre mått? Bara en munsbit. Och havren kan
man nu få köpa för fyrtifem kopek. Hos oss får minsann de
främmandes hästar så mycke de behöver äta.
— Herrn där är snål, — sade kontoristen.
— Nå, tyckte du deras hästar var bra? — frågade Dolly.
— Hästarna ä fina. Och maten jag fick där va bra.
Men dä va allt liksom ledsamt där, Darja Alexandrovna,
hur jag nu ska förklara dä, — sade han med sitt röda och
godmodiga ansikte vänt mot henne.
— Ja, det tyckte jag med. Hinner vi fram till kvällen?
— Ja, dä får vi lov att göra.
Efter att ha kommit hem och funnit alla barnen
välbehållna och alldeles särskilt rara, började Darja
Alexandrovna med stor livfullhet att berätta om sin färd, hur väl
hon blivit mottagen, om hur dyrbart och smakfullt det var
hos Anna och Vronskij, om hur man gjorde det trevligt
för sig där och lät ingen säga ett ord av klander mot dem.
— Man måste vara bekant med Anna och Vronskij —
jag har nu lärt bättre känna honom — för att kunna inse,
hur rörande rara de är, — sade hon nu fullt uppriktigt,
redan glömsk av den obestämda känsla av otillfredsställelse
och förlägenhet, hon erfarit hos dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
