Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tid, — sade hon och vände sig med ett tillitsfullt vemodigt
uttryck i ansiktet mot sin bror, men i själva verket voro
hennes ord riktade till Levin. — Och nu, då jag har så stort
behov av en sysselsättning, är jag inte i stånd därtill. —
Och med ens blev hennes uppsyn dyster (Levin förstod, att
det berodde på att hon kommit att tala om sig själv). Så
gick hon omedelbart över till ett annat samtalsämne. —
Jag vet om er, — sade hon till Levin, — att ni anses vara
alltför litet samhällsintresserad, och jag har sökt försvara
er så gott jag kunnat.
— På vad vis har ni tagit mig i försvar?
— Allt efter angreppen. Men behagas det inte litet te?
— Hon reste sig och grep en bok i saffiansband.
— Giv mig den, Anna Arkadjevna, — sade Vorkujev
pekande på boken. — Den förtjänar det i hög grad.
— O nej, allt är inte riktigt slutfört än.
— Jag har talat om det för honom, — vände sig Stepan
Arkadjevitj till systern och visade bort mot Levin.
— Det har du gjort alldeles i onödan. Det jag författat
är likt de små korgar och sniderier, de fångarbeten, som
Liza Merkalova en gång i tiden brukade sälja till mig. Hon
hade åtagit sig att sköta omsorgerna för fångvårdshjälpen
i det där sällskapet, — vände hon sig till Levin. — De
stackarna gjorde riktiga små underverk av tålamodsprov.
Och Levin såg åter ett nytt drag hos denna kvinna, som
i så osedvanlig grad tilltalat honom. Utom förstånd, gratie,
skönhet ägde hon även uppriktighet. Hon ville icke för
honom dölja sin belägenhets svåra betryck. Då hon sagt
detta, suckade hon, och hennes ansikte, som plötsligt fått
ett strängt uttryck, blev stelt och orörligt. Med detta
uttryck i ansiktet var hon ännu vackrare än förut. Men detta
uttryck var någonting nytt, det var något som låg så
fjärran den stämningsvärld av lyckokänsla och lyckomakt, som
konstnären fångat i sitt porträtt. Levin betraktade än en
gång porträttet och såg sedan bort mot Anna, som tagit
sin bror under armen och vid hans sida gick fram mot den
höga dörröppningen, och Levin förnam en ömhet och en
medkänsla för henne, som förvånade honom själv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
