Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sjunde delen
- XVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
XVI.
Klockan tio sutto gamle fursten, Sergej Ivanovitj och
Stepan Arkadjevitj hos Levin och talade först om Kitty
och barnets födelse och sedan även om andra, mera
likgiltiga ting. Levin satt och lyssnade till dem och kom under
dessa samtal ofrivilligt att tänka på vad som varit före
denna morgon. Han mindes sig själv sådan han varit i går
före den stora händelsen. Det var som om hundra år
förflutit sedan dess. Han kände sig nu på en för andra
oupphinnelig höjd, från vilken han försiktigt sökte kliva ned
för att icke kränka dem, han samtalade med. Medan han
talade, tänkte han utan uppehåll på sin hustru, på alla
möjliga enskildheter i hennes nuvarande befinnande, på sin
son, vid vars tillvaro han nu sökte att vänja sin tanke.
Det kvinnligas hela sfär, som sedan han gift sig fått för
honom en ny, icke förr anad betydelse, hade nu i hans
föreställning lyft sig så högt, att han icke med inbillningen
kunde fatta den. Han hörde, hur man pratade om
gårdagens middagsmåltid på klubblokalen och han tänkte: »hur
står det nu till med Kitty? har hon kanske somnat? hur har
hon det? vad tänker hon nu? skriker lille Dmitrij?» Och
mitt i ett samtal, mitt i en fras, for han upp och gick ut ur
rummet.
— Låt mig veta, om jag kan få komma in till henne, —
sade gamle fursten.
— Ja, ja, genast, — svarade Levin och begav sig utan
dröjsmål in till Kitty.
Hon sov icke. Med stilla röst talade hon med sin mor
om det förestående dopet.
Nykammad, i ren, ny nattdräkt och nattmössa med
något ljusblått i, låg hon på rygg med händerna vilande på
täcket och då hon fick syn på honom bad hon honom med
blicken komma närmare. Den tindrande glansen i hennes
ögon lyste ännu mera upp, ju närmare han kom henne.
Över ansiktet vilade det lugna uttrycket efter förändringen
från det jordiska till något överjordiskt, som brukar vila
över avlidnas anleten, men det var icke som hos dem ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 12:26:41 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/karenina/2/0387.html
