Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde delen - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och tittade än på furstinnans hattplym, än hit och dit, som
sökte han erinra sig något. Han blev varse en dam, som
kom förbi med en sparbössa i handen, ropade henne till
sig och gav en femrubelssedel till insamlingen.
— Jag kan inte i lugn se på dessa sparbössor, så länge
jag har pengar på mig, — sade han. — Och vad sägs om
dagens telegram? Montenegrinerna det är karlar det!
— Vad säger ni! — utropade han, då furstinnan talade
om för honom, att Vronskij skulle fara med det avgående
tåget. För ett ögonblick antog Stepan Arkadjevitjs ansikte
ett uttryck av sorg. Men en minut därefter, då han med
handen lekande i polisongerna i brådskande fart steg in i
väntsalen, där Vronskij satt, hade Stepan Arkadjevitj
redan åter fullkomligt glömt sina förtvivlade snyftningar vid
systerns lik och såg i Vronskij blott en hjälte och en
gammal vän.
— Med alla hans brister kan man dock inte underlåta
att uppskatta honom, — sade furstinnan till Sergej
Ivanovitj, då Oblonskij lämnat dem. — Det är en alltigenom
rysk, äkta slavisk karaktär! Jag är blott rädd för, att
Vronskij kommer att obehagligt beröras av att träffa honom.
Vad man än må säga, i denne mans öde finner jag något
gripande. Sök få tala med honom på tåget, — sade
furstinnan.
— Ja, om det blir tillfälle.
— Jag har aldrig tyckt om honom. Men vad han nu
gör försonar mycket. Han far inte blott själv, han låter
uppsätta en hel skvadron på egen bekostnad.
— Ja, det har jag hört.
En ringning ljöd. Alla trängdes mot dörrarna.
— Se, där är han! — yttrade furstinnan pekande på
Vronskij, som klädd i lång ytterrock och svart
bredskyggig hatt kom gående förande sin mor vid armen.
Oblonskij gick ivrigt talande bredvid honom.
Vronskij såg framför sig med mulen uppsyn, liksom
hörde han alls icke på, vad Stepan Arkadjevitj talade.
Då Vronskij kommit ut på perrongen, lämnade han
modern och steg tyst upp i en kupé.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
