Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde delen - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han stod i skuggan av en loge, som nyss fått nytt tak.
Det doftande lövet satt ännu kvar på hasselstänger, som
lagts över det med avbarkade aspstörar fästade halmtaket.
Han såg än mot den öppna porten, där det yrde av torrt
damm från den pågående tröskningen, än på den av hett
solsken belysta gräsplanen, dit bingar av nyskuren säd nyss
burits ut från ladan. Än betraktade han de vitbröstade
svalorna, som på flaxande vingar pipande flögo in
under takskägget, sedan de saktat farten i portgångens
solstrimma, än iakttog han folket, som var ivrigt sysselsatt
med sitt arbete inne i den dammiga logens halvskymning.
Underliga tankar kommo över honom:
»Varför sker allt detta?» — tänkte han. — »Varför står
jag här, varför driver jag andra till arbete? Varför
anstränger sig var och en och söker visa mig sin iver? Varför sliter
och strävar gamla Matrjona, gumman, som jag pysslade om,
då takbjälken fallit på henne vid eldsvådan?» — tänkte han
iakttagande en mager bondkvinna, som med en räfsa
rakade undan sädeskornen trippande mödosamt fram på
sina nakna, mörkt solbrända fötter över den hårda, ojämna
tröskplanen. — »Den gången tillfrisknade hon, men om inte
förr så myllas hon ner om en tio år, och ingenting blir kvar
av henne, lika litet som det en gång skall finnas någonting
kvar av den där granna flickan i röda tröjan, som med så
flinka och mjuka handrörelser plockar upp axet, som
kommit bland agnarna. Även hon stoppas en gång i jorden, och
snart är livet ute för den skäckige valacken», — tänkte han
och såg på en hängbukig häst, som häftigt pustande med
uppspärrade näsborrar lunkade kring i jämn takt med
tröskverkets hjul. — »Även han går all världens väg liksom
Fjodor, drängen med det krusiga skägget fullt med agnar,
han, vars vita skuldra skiner fram genom den trasiga
skjortan, och som nu står och löser upp kärvarna,
kommenderar och ropar åt kvinnorna och med ett raskt grepp får
dragremmen att åter ligga rätt på hjulet. Och först som
sist — det är inte blott med dem det går så, även jag skall
en gång myllas ner, ingenting blir kvar. För vad?»
Medan han tänkte detta, stod han och såg på klockan för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
