Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde delen - XVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Levin skyggt. — Folket är redo till offer för sin själs skull,
men inte för mord, — tillade han ofrivilligt anknytande
samtalet till tankar, som nu särskilt sysselsatte honom.
— Hur var det? För sin själ? Det är ett svårbegripligt
uttryck för en naturvetenskapsman. Vad är då själen?
— inföll Katavasov med ett leende.
— Å, det vet ni nog!
— Nej, det får jag bedyra, jag har inte det ringaste
begrepp därom! — sade Katavasov och skrattade ljudligt.
— Jag har icke kommit för att sända frid, utan svärd,
säger Kristus, — invände från sin sida Sergej Ivanovitj,
som vore det den mest naturliga sak i världen just
hänvisande till det ställe i evangeliet, som städse mest oroat
Levin.
— Ja, si, så ä dä, — yttrade sig för andra gången
bondgubben, som blivit stående bredvid dem, till svar på
en blick, som riktats mot honom.
— Nej, min käre vän, nu är ni slagen, besegrad,
fullständigt besegrad! — utropade Katavasov muntert.
Levin rodnade av förtrytelse, icke därför, att han kände
sig slagen, utan därför, att han icke kunnat låta bli att ge
sig in i en ordstrid.
»Nej, det lönar sig inte att tvista, med dem kan jag
inte skifta hugg, — tänkte han: — de är iförda
ogenomträngligt pansar, men jag är naken.»
Han insåg, att det var en omöjlighet att övertyga
halvbrodern och Katavasov, och något ännu omöjligare var det,
att han skulle kunna gå med på deras åsikter. Det de
förkunnade, var just detta förnuftets högmod, som varit så
nära att förgöra honom. Han kunde icke vara med om, att
några tiotal personer, däribland Sergej Ivanovitj, skulle ha
rätt att säga, att de och tidningarna gåvo uttryck åt
folkets vilja och tanke, därför att de hade lyssnat till
yttranden från några hundraden av talträngda frivilliga. Det var
ju en tanke, som tog sig uttryck i hämnd och mord. Han
kunde icke gå med på detta, därför att han alls icke kunde
se något uttryck för dessa tankar hos folket, i vars mitt han
levde, och icke heller kunde spåra dessa tankar hos sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
