Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
min saligen ailidna hustru, satt med er och
med mig, när ni båda voro små. Lofvar ni
mig det, kan jag lefva trygg, och vi kunna alla
se med förtröstan mot framtiden.
Döttrarna sutto tysta, och först vågade
ingen af dem se upp.
Slutligen sade Cecilia, i det hon vände
sina lugna ögon mot fadern:
— I allt hvad jag kan och som mig
möjligt är, lofvar jag att göra så.
Magnus Brandt såg forskande på dottern.
Men innan han hann säga något, kände han
Karins armar om sin hals och hennes kind
mot sin.
— Allt hvad far vill, skall jag göra nu och
alltid. Aldrig skall jag göra annat, aldrig vilja
det ens.
Öfver hennes stämma, öfver hvarje hennes
åtbörd låg en rörelse, så vibrerande stark, att
fadern fick tårarna i ögonen. Han lade sin
arm omkring dottern, och med hufvudet mot
hans bröst grät Karin, emedan allt detta var
så högtidligt, emedan det skett i mors rum,
och emedan fadern sagt henne så mycket,
som hon aldrig kunde glömma. Så
öfverström-mande var hennes känsla, att det blef henne
en lycka, att hon skulle få offra sig för okända
mål, gifva allt, innan hon ens visste, livad detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
