Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dessa hundratals människor, hvilka togo sitt
bröd af honom och hvilkas välfärd och lif
berodde af honom och hans duglighet som
husbonde och man. Känslan af detta ansvar
tryckte Magnus Brandt ned och gjorde honom
tveksam och rädd inför faran. Han tyckte sig
se dem komma en dag, alla dessa människor,
den dag, då säden tröt i magasinet och
penningarna på kontoret. På aflöningsdagen
kom-mo de. Med tomma säckar och fickor gingo
de därifrån, ett långt, sorgligt tåg af människor,
hvilkas nöd skulle falla på hans samvete.
Magnus Brandt mindes ännu det hårda
nödåret, då hafre blandades i herrskapets bröd, och
bark i de fattigas. Han mindes, hur han då
stått inför sitt folk och talat, förödmjukad och
förtviflad som aldrig. Ingenting hade de svarat.
Tysta som de kommit, hade de gått, spridande
sig öfver bruket och ägorna. Rundt om i de
små hemmen hade de fört skräcken med sig,
skräcken för hunger och nöd, skräcken för
barnagråten, som är tyngst att möta. Men
arbetat hade de dock alla, böjt sig och arbetat.
Ingen hade svikit. Brandt visste, att de skulle
göra så ännu en gång. Han visste, att till
dessa människor kunde han komma och säga:
»Jag förmår icke längre. De goda tiderna äro
slut.» Han visste att de skulle härda ut i det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
