Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fabian Skotte var en man, som redan gått öfver
fyrtiotalets gråns och snart skulle vara inne
på femtiotalet. Flera år hade han redan setat
som änkling på sin gård. Det sades om honom,
att hans korta äktenskap varit olyckligt, och
att minnet däraf länge skrämt honom från att
ingå ett nytt. Efter Cecilia Brandts
konfirmation hade patronen på Elfshammar emellertid
ägnat den unga flickan en påfallande
uppmärksamhet, och många voro de tårar, som Cecilia
i hemlighet fällt, då hon förstått detta. Ej ens
Magnus Brandt själf hade kunnat undgå att
lägga märke därtill, och mer än en gång hade
det föresväfvat honom, som om i ett sådant
parti låge räddningen för dem alla. Dock hade
han, måhända för att ej invagga sig i fåfänga
förhoppningar, undvikit att tänka på denna
möjlighet, och när nu de viktiga ord voro
uttalade, som skulle afgöra, icke blott hans
dotters öde, utan hans eget, föreföll det honom
först, som om han vore i färd med att falla
offer för en frestelse. Allvarlig som ögonblicket
kräfde satt Fabian Skotte på sin plats i
soffhörnet. Han var en smula korpulent, men
hans rörelser vora lifliga, och hans blick sköt
fram skarp och klar som hos en man, hvilken
vet, hvad han vill, och är van att sätta sin vilja
igenom. Som en helt ny typ satt han där, en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
