Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
åsynen af den unga flickan kallat till lif, star
kare än någonsin efter det afgörande samtal,
som på förmiddagen ägt rum.
Magnus Brandt gick ensam nere hos sig,
och den känsla af tacksamhet mot Gud och
lugn inför sitt eget öde, hvilken på
förmiddagen varit nära att öfverväldiga honom, vände
nu åter med fördubblad kraft. Det var, som
om alla bekymmer med ens blifvit lyftade från
hans skuldror. Hvad han känt tungt att
mottaga af en främmande, kunde han lugnt och
som en själfklar sak taga emot af sin måg. På
åratal hade Magnus Brandt icke så tillitsfullt
som denna afton sett framtiden an.
Ensam gick han fram och åter i sitt rum.
Mer än en timma gick han så, endast
njutande det lugn, lavilket efter år af oro och kamp
ändtligen blifvit honom beskärdt. Han kände
ett direkt behof att så länge som möjligt i ro
få njuta denna stillhet, hvilken syntes honom
ha kommit, just då den som mest var
efterlängtad, och han afbröt den icke, förrän
ringningen från klockstapeln i den tysta vårkvällen
berättade, att arbetet för dagen var slut. Då
lät Magnus Brandt kalla sin äldsta dotter till
sig, och i lugna, nästan varma ordalag sade
han henne, livad som händt, och bad henne
betänka sig. Ingenting dolde han för dottern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
