Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samtal, ban och farmodern haft med hvarandra,
var så hemlighetsfullt och sällsamt, att både barn
och barnbarn talade därom som om ett under.
Och ett under var det. Ty i Paris hade
den blifvande målaren träffat en gammal officer,
som brustit i gråt, när den unge mannen nämnt
sitt namn, och aldrig varit nöjd, om en vecka
förgick, utan att Karin Skottes sonson besökte
honom. Samme officer bar ett svenskt namn,
det berättades om honom, att han blödt vid
Gravelotte, och medan farmor låg sjuk, talade
barn och barnbarn om, att honom hade en
gång farmor älskat.
Han å sin sida har älskat farmor så högt,
att han alltid lefvat ogift. Och det har
berättats i Paris, att det bref, hvilket innehöll
farmors afsked, fick han vid ett middagsbord.
Innan någon hann fråga, hvilken olycka som
skett, låg mannen afsvimmad på golfvet med
brefvet bredvid sig.
Så berättade barnbarnen om farmor och
hennes ungdomskärlek, och de yngsta bland
dem ville icke tro sådant, därför att farmor nu
var så gammal. För alla kändes det, som om
gamla sagor vuxit omkring dem, och sagorna
blefvo på ett sällsamt sätt till verklighet. Nu
blommade narcisserna på rabatten, nu
grönskade björkarna, nu gol göken i hagen.
Men farmor ligger ensam uppe på sitt rum
och har sagt till, att ingen får vara inne.
Sonsonen har fört med sig en gåfva till henne,
och gåfvan är ett porträtt, föreställande en
medelålders man i uniform. Det är måladt på
en liten panneau och bär en fransk mästares
namn i ena hörnet.
Men farmor har ej sinne för målaren nu,
ej heller för hans konst. Ensam ligger hon i
sin säng, och de gamla händerna knäpper hon
simman öfver täcket. Det är pannan, hon ser
på, de vemodiga ögonen, helskägget, som är
grånadt och klippt i en spets, och som gör
ansiktet främmande. Men som hon ser på det,
kommer allt henne nära igen, och hon grubblar
öfver, hur lifvet fört henne. Så fort har allting
städse gått. Så underligt fort. Aldrig har hon
haft tid att stanna och se sig om. Rakt fram
har hon gått, dit andra ledt henne. Nu ligger
hon där och ser och ser, och intet af hvad som
skett kan hon önska ogjordt. Ty barnen, som
lefva, äro hennes. Barnens barn höra henne
till. Och ingenting af det, som nu är, kan
ändras längre.
Men lycklig känner sig Karin Skotte, att
detta kom, och som en saga blir henne lifvet.
När det börjar skymma, och aftonsolen redan
gått bort från fönstret, då ringer hon. Nu är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
