Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det finns några rader av Giordano Bruno, den år
1600 i Rom brände kättaren, som låter så: “Varje kärlek
— om den är heroisk och icke blott animalisk — har
gudomligheten till mål och strävar efter den gudomliga
skönheten, som först meddelar sig åt själen och lyser i
henne och genom henne flyttar över till kroppen, varför
också en välartad kärlek älskar kroppen eller den
kroppsliga skönheten, så till vida som den är ett tecken och ett
uttryck för andlig skönhet."
Det var hans sätt att uttrycka den längtan efter
idealitet, efter harmoni mellan ande och kött, som evigt
följer människorna, så fort de höjt sig från det primitiva
stadiet till ett kulturstadium.
Den primitiva människan lider ej av en ovärdig
kärleksförbindelse. Hon reflekterar så föga över begreppen
värdig eller ovärdig. En kulturmänniska däremot känner
djupt disharmonien mellan tarvliga, sinnliga villkor och
själens anspråk. Hennes idé om kärlek är således
resultatet av en lång utveckling hos släktet.
Den normala nutidsmänniskan känner sig ej lycklig,
om kärleken inte bereder henne även andlig
tillfredsställelse.
De otillfredsställande, ja vanvettiga förhållandena inom
kulturstaterna, vad kärlekslivet angår, har stegrat
disharmonien för finkänsliga människor kanske till maximum.
I så fall kan vi vänta en reformation och en renässans.
De primitiva människorna reder sig ännu förträffligt. De
märker ingen disharmoni. Om de också bara får köpa
kärlek, är de nöjda — så länge de har pängar.
Bildningens förskjutning från ett fåtal till ett flertal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
