Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det oväntade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Där Hans stod med bössan i sin hand, kände han
sig säker om att indianen trodde honom om att ha
dödat de tre andra. Han gav sin hustru en bönfallande
blick.
»God dag, Negook», fick hon med möda fram.
»Nej, här är inte allt väl. Stor ofrid.»
»Adjö — jag hava mycket brådt, nu vara tvungen gå
igen», sade indianen. Och utan synbar brådska
gjorde han en omväg för att undvika en blodpöl på
golvet, öppnade dörren och gick.
Hans och Edit sågo på varandra.
»Han tror att det är vi som ha gjort det», flämtade
Hans. »Att det är jag som har gjort det.»
Edith teg några ögonblick. Sedan sade hon helt
kort och affärsmässigt:
»Det gör detsamma vad han tror. Det få vi tänka
på sedan. Nu ha vi två gravar att gräva. Men först
och främst måste vi binda Dennin, så att han inte kan
komma undan.»
Hans vägrade att röra vid Dennin, men Edith band
honom fast och säkert till händer och fötter med rep.
Sedan gingo Hans och hon ut i snön. Marken var
frusen och omöjlig att bryta igenom med hacka. Först
samlade de ihop bränsle, sedan skrapade de undan
snön på ett stycke av marken och tände upp eld på den
frusna ytan. Då elden hade brunnit en timmes tid,
hade åtskilliga tum av jorden tinat upp. Det
upptinade skövlades bort och ny eld tändes. På detta
sätt grävde de sig ned ungefär två eller tre tum i
timmen.
Det var ett hårdt och svårt arbete. Yrsnön hindrade
nästan elden från att brinna, blåsten trängde igenom de-
Kärlek till livet. 9.
129
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
