Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vädersolarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kändes tunga, och jag lyfte dem med möda och
stapplade många gånger.
»Den kvällen var det slut på februari. Jag dödade
en ripa med kvinnans revolver, och våra krafter blevo
något ökade. Men hundarna hade ingenting att äta.
De försökte äta sina seltyg, som äro av läder och
val-rosshud, och jag måste driva undan dem med en påk
och hänga upp alla seltygen i ett träd. Och hela
natten tjöto de och slogos omkring trädet. Men vi
frågade icke efter det. Vi somnade och sovo som döda,
och på morgonen reste vi oss som döda ur sina gravar
och fortsatte vår färd.
»Den dagen var den första mars, och samma morgon
såg jag första spåret efter det som vargbarnen voro på
jakt efter. Det var klart och kallt. Solen var nu
längre uppe och ljusfläckar flammade på bägge sidor
om henne, och luften glittrade av frost. Snö föll icke
längre, och jag såg friska spår efter hundar och släde
på vägen. En enda man hade åtföljt detta fordon,
och jag såg i snön att han icke var kraftig. Icke heller
han hade tillräckligt att äta. Vargbarnen sågo också
de friska spåren och blevo mycket upprörda. ’Skynda!’
sade de. Och oupphörligt upprepade de: ’Skynda!
Fortare, Charley, fortare!’
»Vi skyndade mycket långsamt. Mannen och
kvinnan föllo oupphörligt. När de försökte åka på släden,
voro hundarna för kraftlösa att dra dem och föllo
omkull. För övrigt var det så kallt, att om de hade
åkt, skulle de ha förfrusit. Det går mycket lätt för
en hungrig att förfrysa. När kvinnan föll, hjälpte
mannen upp henne. Andra gånger hjälpte hon upp
honom. Ibland föllo de bägge och kunde icke resa
167
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
