Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När gudstjänsten var slut trängde sig handelsbetjänten
fram till dem och nöp Kalle i ärmen:
— Nä spöka hon i natt, Kalle? Kalle ryckte
sig skrämd lös, — nä då gör hon det fälle nu
du; där har du spöket Kalle, hon krya allt till
sej hon, Limp-Lena, när hon kom in i värmen;
håll dej framme nu Kalle och tänk på sparboken
hennes, innan hon dimper riktigt.
»Spöket» seglade vid dessa ord just förbi, insvept
i en äkta sjal, och kastade ilsket ettriga blickar på
dem.
Kalle Norrgården och Smedby-Pelle stirrade
med gapande munnar efter henne, men när Kalle
hämtat sig något, sade han:
— Det hadde min lif och själ vari bättre om
ho vari dö, om ho ock skulle gått igän hvar eviga
natt; och Smedby-Pelle vred sina blåa, magra fingrar,
så det knakade i dem.
— Ja de hadde varret bättre, Gu hjälpe mej
både te kropp å själ. Jo nu ha ja’na vackert, men
nu ger ja också fanen i löftet — och därmed ref
han den blåa bandstumpen ur knapphålet, och det
var visst första gången i sitt lif som Smedby-Pelle
svor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
